Kent
Frihamnen, Göteborg 2005-05-14

Det är Kents andra konsert i Frihamnen i Göteborg.
Solen skiner och inget, inte ens premiärkonsertens usla recensioner, verkar kunna rubba den förväntansfulla stämningen i publiken.
Kasst ljud, dålig publikkontakt, för stor scen och premiärnerver i dallring var några av sakerna som recensenterna gav Kent bassning för efter fredagens konsert.
På lördagen märks inget eko av det, vare sig på scen eller hos publiken.
Kent är kungar och "I love Kent"-tröjorna känns som en säker försäljningssuccé.

Sami Sirviö i snyggt rött ljus. © Bulldozer.nu

Kent har alltid haussats och hyllats, fram tills nu ungefär.
Jag har länge förundrats över att ju äldre de unga arga poprecensenterna blir och ju äldre de unga, arga band som de en gång hyllade blir, desto hårdare blir recensionerna.
Ja, så vida det inte rör sig om Ulf Lundell och Bruce Springsteen då. Pojkarna som aldrig blir män och låter likadant år efter år. Som en snuttefilt för medelålders nostalgiker.
Konstigt nog handlar Kents låtar om just det, längtan tillbaka. Den vemodiga blicken på den man aldrig blev, men ville vara. Eller den man var, men inte längre är.
Face it, Kent har växt ur sina första blåjeans och är ett annat band idag.
De kommer aldrig mer att vara det där källarbandet från Eskilstuna som bara en invigd skara popskribenter kände till.

10 år, 100 miljoner intjänade slantar, 1,3 miljoner sålda plattor och 400 konserter senare är de inga arbetarklassens underdogs längre.
Oavsett hur bitterljuv tonårsangst och folkhemsnostalgi deras texter andas är de blasé storstjärnor i Bono-solbrillor.
Kent är inte längre unga och arga. Kent är rika, älskade, berömda.
Kent är folkliga. Publiken dricker öl i plastmugg och sjunger allsång i "det största tält som rests på europeisk mark". De åker spårvagn 747 med Kent-pop i högtalarna till Frihamnen och möter en armé av korvgrillande, banansäljande, öronproppskrängande, merchandiseprånglande Kent-hang arounds. Det är en jättelik apparat. En jättelik show.

Brevid mig står ett gäng 10-åringar med håret i pippilotta-tofsar och iklädda identiska Kent-tröjor, en pappa och hans tonårige son, ett skrålande grabbgäng i 20-årsåldern och ett par runt 50.
Alla älskar Kent. Och att det automatiskt skulle göra dem till ett sämre band än de var för tio år sen, eller fem, eller tre...det har jag svårt att se.
De sjunger ännu inte om "blå, blå vindar och vatten" och de är inga sellouts.

När Anna Ternheim gått av scenen efter sin utmärkta insats och klockorna på storbildsdukarna tickar nedåt mot stunden för huvudattraktionernas scenentré blinkar 7.47 förbi och jublet stiger i publiken.
Och när de första tunga tonerna av "400 slag" dunkar ur högtalarna på ett vagt Depeche Mode-aktigt sätt vet jublet ingen gräns.
Det är en klockren inledning. Precis som det är som inledningsspår på plattan.
Låtlistan har modifierats sen kvällen innan, ljuset och klädseln ändrats och vissa detaljer tagits bort eller lagts till, läser jag i kvällspressen.
Om dessa förändringar markant förändrade spelningen och om lördagens konsert var bättre eller sämre än premiären är svårt att avgöra då jag bara var på konsert nummer två.
Men jag vet att Expressens Anders Nunstedt och jag inte var på samma konsert, varken tidsmässigt eller i nåt annat avseende.

Ljudet är perfekt. Basgången vibrerar i hela kroppen. Scenen badar i ljus i olika nyanser. Bildskärmarna växlar mellan livesända bilder på bandet och små filmsnuttar. Bägge sakerna funkar. Jocke Berg kråmar sig på vanligt manér och har de 12.000 i publiken i sin hand.
Det är både avslappnat och tajt.
Sami Sirviö leker med sin gitarr och svårposar så att han väcker trånande fjortisar till liv i varje flickbröst och gitarrhjältedrömmar till liv i varje pojkbröst.
Två timmar försvinner på ett nafs och då har de ändå inte hunnit köra en bråkdel av de nya och gamla favoriterna.
Vi får "Sundence Kid" och "Om du var här" som premiärpubliken inte fick, men blir av med "10 minuter (för mig själv)" och "Kräm".
Det är mycket från nya plattan "Du och jag Döden" och förstås en del från den förra, "Vapen och ammunition". Däremellan plockar de från tio års produktion, och det finns att välja på.
"747" avslutar sedvanligt huvudsetet.

I första extranumret får Jocke Berg ensam på aukustisk gitarr i "Järnspöken" hela publiken att vända sig om när han plötsligt sitter halvägs ute i publikhavet, vid ljudteknikerbåset, och spelar.
Här kommer också ett par låtar från de äldsta plattorna, och nytillkomna fans kan skiljas från de gamla trogna genom att kolla allsångsfrekvensen till "När det blåser på månen".
Lika självklart som att inleda med "400 slag" och avsluta huvuddelen med "747", lika gjutet är det att hela spelningen slutar med "Mannen i den vita hatten". Ett grått konfettiregn mot tälttaket, som ser ut som snö mot natthimmel, eller aska i vinden, ackompanjerar slutraden "Älskling, vi skall alla en gång dö".

Innehållsförteckning:
En ostajlad och fantastiskt bra Anna Ternheim som förband
Öl i plastmugg
Popstjärneposande
Snyggt rött ljus
Skelett med hatt
Musik Non Stop
Frekventa gitarrbyten

Mia Gustavsson : 05-05-14