Hammerfall & Stratovarius
Annexet, Stockholm 2005-11-02

När jag kommer till annexet i Globen så är det för att kolla in två band. Finska Stratovarius, som jag aldrig hört förut, samt svenska Hammerfall som jag är mer inlyssnad på.

Finnarna inleder och det är då jag märker hur svårt det är att skapa sig en åsikt om ett band när jag inte har några referenspunkter från förut. Så mina första snabba något osäkra intryck av Stratovarius är att det låter okej, men känns rätt tamt. Med det sistnämnda tänker jag i första hand på stämningen i lokalen.

Kanske är det fler än jag som inte har koll på deras repertoar och då ska det mycket till för att få det att lyfta med igenkännande och allsång. Det blir som att bandet bara vill spela av sin konsert och då går på rutin i stil med "ännu en dag på jobbet". Balladen "Forever" samt tunga "Destiny" är i alla fall två russin ur den annars rätt intetsägande kakan, som jag tar med mig från Stratovarius framträdande.
Annars måste jag säga att finsk hårdrock inte är något att fnysa åt. Nightwish och Sona Artica är två bra exempel på detta, och även Stratovarius ska få en seriös chans av mig i fortsättningen i alla fall.

Med Hammerfall är det annorlunda denna kväll om man jämför med Stratovarius. Publiken är väl förtrogen med göteborgarnas låtutbud och det blir klart bättre i kontakten mellan scen och publik.
Framför det is- och snöinspirerade scenbygget är det full fart från början. Bandets första egentliga hit, "Renegade", håller bra fart och låten "Hammerfall" är en härlig mörsare. När det blir hårdhamrande trumsolo, inuti en flammande eldring, med trumsekvenser från Iron Maiden och visan "Bä bä vita lamm" så ler trumfetischister som jag väldigt brett.
"Fury of the wild" har härlig takt och "Glory of the brave" gillar jag skarpt. "Hammer of justice" är en sisådärlåt som jag klarar mig bra utan.

När bandet hunnit ungefär halvvägs in i konserten saknar jag låtar från utmärkta "Crimson thunder"-plattan. Jag får fortsätta att längta för på hela konserten ger de mig bara två låtar från den skivan – "Riders of the storm" i tidigt skede, samt avslutande allsångshiten "Hearts of fire". Den sistnämnda som ingår i extranummerrundan där bara två låtar får plats. Snålt.

Med extranumret firas en jättestor hammare med inbyggd strålkastare upp i luften, och när den slocknar är konserten slut. Jag måste konstatera att även Hammerfall haft ännu en dag på jobbet, men att den dagen kändes lite roligare än det föregående gängets.

Denna afton erbjöds publiken tung melodiös hårdrock, med säljande refränger som andas 80-tal. Ute i mörkret efter konserten förenas många föräldrar med sina barn, då denna musik går hem hos gammal som ung hårdrockare.
En del kanske tycker att musiken är för anpassad och mainstream, men det behöver inte alltid vara något ful. I perspektivet att band som Hammerfall var helt "fel" när de dök upp vid en tidpunkt då hårdrocken ansågs ute och död, har de ändå fått en stor publik.
För egen del hoppas jag att hårdrocken aldrig dör ut och är glad att band som till exempel Hammerfall inte låter det ske.

Innehållsförteckning:
Små barn som inte såg något
Småbarn på axlarna
Föräldrar nere på knä
Försvunnen Maiden-tröja i garderoben

Jörgen Krüsell : 05-11-04