Gyllene Tider
Stadion, Stockholm 2004-07-24

I vanliga fall brukar jag vara väldigt förutsägbar vid den här tiden på året. Slutet av juli månad brukar innebära Ulf Lundell på Skansen för mig och en recension till er läsare.
Detta år beslutade sig Lundell för att inte göra någon sommarturné.
Mitt liv i spillror. Fasa! Vad göra? Jo, gjorde som så många andra denna sommar – gick på Gyllene Tiders konsert.

Nonchade förbanden, fast Pugh Rogefeldt är egentligen värd att lyssna på. Ungefär klockan 21 den tjugofjärde juli på Stockholms stadion så körde äntligen Gyllene Tider i gång för en väldigt stor publik. Kändes lite trögt till en början, men vid tredje låten började det lossna både för bandet och publiken. Efter att då kommit på att vi "Dansar inte lika bra som sjömän" så rullade det på i en enda stor hitkavalkad. Unisona handklappningar, allsång, och jubel om vartannat.
Det var också första gången jag hör trettiotusen läppar vissla samtidigt när "alla känslorna kom på en och samma gång". Kändes minnesvärt och detsamma gällde "(Hon vill ha) puls" som efter sju spelade låtar var bäst framförd dittills.

Gyllene Tider kämpar på för att få publiken med sig, men det är inte så lätt alltid. Många sitter så långt ifrån med mycket luft och tomrum mellan sig, bandet, och innerplanspubliken. När det känns som mest avlägset så får jag känslan av att allt jag gör är att sitta hemma och lyssna på låtarna.
Själva scennärvaron infinner sig inte riktigt. Vid "När vi två blir en", låt fjorton i ordningen, så lyckas äntligen även vi längst bort på läktarna ställa oss upp och Gessle & co behöver inte sjunga alls för det gör vi åt dem.
Hoppades det hördes fram till scenen.

Före extranumren kör igång så drar Gyllene Tider av ett riktigt ösblock med "Det är över nu", " (Kom så ska vi) Leva livet", och "Tylö sun". Tillsammans med första extranumret "Billy", så var detta enligt mig den bästa perioden under hela konserten. "Gå och fiska" avslutar första extrarundan och nästan alla står upp nu under denna allsångs-happening. Sista låtarna vi får höra innebär även den såååå uttjatade "Sommartider" och kommer på mig själv att fundera över hur fanken den kan hålla i sammanhanget.
Borde jag inte kräkas över denna sönderspelade tjosan-visa?
Sista extranummerrundan känns inte sylvass i låturval, men avslutas med den mycket vackra "När alla vännerna gått hem". Bravo!
Vad som inte är bra är att en massa människor ur publiken väller ut ur arenan innan låten ens är färdigspelad! Så oförskämt och ett typiskt storstadsstressfenomen. Lyssna och njut i stället. Fy skäms på oss!

Jag, Butta, Mange, och Tuppen lämnade till slut Stadion och var rätt nöjda.
"Inte toppentopp, men absolut bra nog" blir omdömet denna hysteriska nostalgisommar. Vill slutligen påpeka att Göran Fritzons häftiga Farfisaorgeltoner gör väldigt mycket för att detta band blev mer än ett i mängden. Gessles hitkänsla, Farfisaorgeln, och sommarälskande svenskar är en framgångsrik konstellation. En sån här kväll får jag ha överseende med att den bästa låten av dem alla: "Flickan i en Cole Porter-sång", ej framfördes mer än i allsångsversion av publiken.

Innehållsförteckning:
Översvämmad pissoar
Pacman på storduk bakom Gyllene Tider
Tomas Brolin i oranga solbrillor
Tjejer i svenska simlandslaget i ölkön

Jörgen Krusell : 04-07-26