Depeche Mode
Scandinavium, Göteborg 2006-02-26

Ett scenbygge med mobila, silvriga rymdskeppsgondoler, blinkade lampor och en jättelik rymdsond.
Martin Gore i svart märklig tuppkamsmössa och svarta änglavingar.
Dave Gahan dompterar publiken, vickandes på rumpan och exponerande sin tatuerade överkropp.
En visuellt spännande bildshow i bakgrunden. Snyggt ljus.
Vad kan man mer begära?

Att publiken är en enda stor ormgrop av kärlek och dyrkan?
Att Depeche verkar älska att stå på scen?
Att nya och gamla låtar flyter ihop och avlöser av varann i en enda lång kavalkad av riktigt, riktigt bra musik, utan slentrianpartier eller dippar?
Att synthgudarna från Basildon generöst levererar två extranummer om fem låtar?

Det skulle vara om Till Lindemann från Rammstein kom ingalopperande på en eldsprutande drake och sjöng "Stripped" i duett med Dave kanske? Eller om Depeche dammat av lite fler låtar från "Black Celebration"-plattan och kanske tillägnat mig en av dem.

Men annars finns det inte mycket att sakna och önska sig.
Depeche är rutinerade, utan att vara blasé. Det är långt ifrån den trötta och avslagna pliktturné, för att dra in lite cash efter de senaste årens halvlyckade soloutflykter, som man i sina värsta farhågor väntat.
Tvärtom finns det en genuin spelglädje, en rampljus-längtan och en nyförälskad flirt med publiken, som om Depeche vore hungriga och bekräftelsesugna synthvalpar och inte ikoner övergödda av dyrkan.

Foto: © depechemode.com

De levererar verkligen den här kvällen, med lite extra grädde på moset dessutom.
Dave är som född på scenen. Åmar, kråmar, flirtar, strippar och dompterar publiken med van hand. Och välutprovade höftrörelser. Martin Gores ballader levereras i mäktiga arrangemang som får luften att nästan vibrera av känslor.

Publiken behöver inte övertygas eller vinnas. Det är inget snack, den största delen av det fullsatta Scandinavium hör till de redan frälsta. Såna som minns Vince Clarke före Erasure och Alan Wilder innan Recoil och var för unga för att förstå texten i "Master and servant" när de hörde den första gången.

Men musiken har inte stagnerat eller daterats. Allt låter konstigt nog som om det vore nytt. Och det är förvisso en hel del av det också. För visst radas låtarna från "Playing the Angel"-plattan upp. Efter inledande "A pain that I'm used to" avverkas såväl "John the revelator", "Suffer Well" och "I want it all", som "Precoius" (i en brötig och vass live-version som inte känns helt klockren) och "Sinner in me".

Introt på varje ny låt skickar sus och jubel som vågor genom publikhavet. "I feel you", "World in my eyes", "Behind the wheel", "Enjoy the silence". Det går inte att misslyckas med alla dessa enastående låtar i bagaget.

I första extranumret kommer ett sjok med riktigt gamla låtar - min personliga favorit "Shake the disease", en låt som känns mer aktuell än nånsin - "Everything counts" och så klart genombrottslåten från 1981 "Just can't get enough". Och publiken får inte nog, utan kräver ännu en entré. "Never let me down" är mäktigare än nånsin.

Den allra sista låten är passande nog "Goodnight lovers", och Martin och Dave står gemensamt ute på rampen i folkhavet och sjunger om att vara själsfränder, som ett strävsamt gammalt duettpar. Allt groll från de hårda åren är förbi och Martin får till och med en blöt puss i pannan som avslutning.

Kvällens höjdpunkt, eller en av dem många, är under "Personal Jesus" när 12 000 händer samtidigt sträcks ut mot scenen och ett kollektivt ekande ”reach out and touch faith” fyller arenan.
Det är magi och det är mäktigt. Nästan religiöst.
Dave Gahan är i alla fall min personliga Jesus den här kvällen.

Innehållsförteckning:
Rymd/scifi-tema
Möss-stripp (Martin)
Väst-stripp (Dave)
En alltid lika anonym Andy Fletcher
Publikjubel och allsång
"Just can't get enough"

Mia Gustavsson: 06-03-01