Dialog Cet
Club Fuel, Sticky Fingers, Göteborg [2002-01-02]

Jönköpingskillarna i "Dialog Cet" vägrar från första takten att vara nåt annat än okonventionella.
De tre medlemmarna lirar gitarr, bas och trummor.
Ingen sjunger, för det här är instrumental musik.

Konserten startar med underliga gitarrljud, kompade endast av en bas som då och då faller in i svårartade skalor.
Trummorna kommer in efter några minuter och det blir betydligt lättare för publiken att stampa takten. Inledningsvis är det här tråkigt, bandmedlemmarna är inte direkt några showmen, efter ett tag förstår jag att det inte är poängen.

De flesta av låtarna som spelas är rockiga och består av ett virrvarr olika stilar som blandas till skiftande taktarter och med varierande intensitet.
Man kan inte hjälpa att man fastnar mer och mer i de galna gitarrljuden och inte heller kan man undvika att förvånas när trummisen efter halva konserten börjar spela ett standardkomp med åttondelar på sin high-hat.

Ska jag försöka likna "Dialog Cet" med något jag hört tidigare blir det svårt. Närmast låter det som Fantomâs första platta, fast utan Mike Patton då förstås, och betydligt mindre vansinnigt. Jag saknar tyvärr sång men man kan ju inte få allt, resten är faktiskt så pass bra att jag gärna lyssnar in mig på "Dialog Cets" inspelade material.

Ska jag vara kritisk bör det poängteras att "Dialog Cet" är i behov av ett live-koncept. Att bara stå rakt upp och ner på scenen hela konserten duger inte. Gitarristen står visserligen då och då på knäna, vänder sig mot förstärkaren eller låter publiken fingra på gitarrsträngarna men mer glimt i ögat än så här behövs för att framtida konserter ska lyfta.

Innehållsförteckning:
Trummor, bas och gitarr
Taktarter Max Martin inte känner till
Pretentioner

MGB : 02-01-05