Peggy Lejonhjärta
City Sound, Pustervik, Göteborg 2004-04-02

MJUKT OCH RAKBLADSVASST

Varje festival har minst ett band med ett mystiskt namn, ett namn som gör att man bara måste gå dit och lyssna.
Det kan vara Lavemangsmugglarna, The Kristet Utseende...eller Peggy Lejonhjärta.

Foto: Jerry Boman

På något sätt kände jag att det här med PL skulle nog bli bra det.
Hade lyssnat lite på låtar på deras hemsida, där man kunde få ett smakprov i det förkastliga formatet Mp3. Väl på plats är konserten försenad och det är lite oordning i leden.

Som man brukar säga: Den som väntar på något gott...kan få en helt fantastisk stund framför en scen!
Så står vi där alla med spikraka ryggar och med öron som trattar.
Ingen vågar längre prata, man vet inte riktigt om det är så att man kanske skall gråta lite. Så fint är det.
Det är pojkrummspop om mig, dig och de andra som någon gång älskat lite för mycket, som någon gång förlorat det där vi älskade så mycket.
Om oss som när vi står där mycket senare inser att vi aldrig kommer att komma över det. PL gör det för oss, berättar om hur det är just då just där.
Det går liksom inte att värja sig.

Av någon underlig anledning kommer jag att tänka på (oj oj nu skäms jag) Peter LeMarc och Mauro Scocco. Jag tror det kan ha att göra med hur det hela framförs. Det låter LeMarc/Scocco om sångaren Henrik Nilsson.
Fast en ny LeMarc/Scocco, en bättre. Ingen mossa och platta argument.
Mer spjutspetsar mot världen. Ett spjut med en tygbit längst fram.
Så man luras att tro att det är mjuk, men om man riktigt känner efter är det rakbladsvasst.
Så är Peggy Lejonhjärta.

Innehållsförteckning:
Kille i träningsjacka
Tårar på kinden
Ödmjukhet

Jerry Boman : 04-04-05