Bruce Springsteen
Johanneshovs Isstadion, Stockholm 2006-05-21

“Bruce Springsteen With the Seeger Sessions Band" är en konsert som ställer stora krav på mig.
Det är inte den älskade rocklegend jag är van vid och materialet som spelas tillhör inte nån musikkategori som jag gillar direkt.
Traditionell folkmusik och protestsånger har jag i och för sig inga problem med, men swingtoner och blåssektion med Aristocats-associationer är som skagenröra utan skagen…ja, smaklös röra helt enkelt.

"John Henry" inleder. Det är bra fart och man blir glad av den trudelutten. Lovande början.
Sedan kommer "O Mary Don't You Weep", som är tråkig och färglös. "Old Dan Tucker" tyckte jag var dålig redan hemma i soffan och så även nu, fastän det nästintill fullsatta hovet sjunger allsång.
Med "Eyes on the Prize" lyfter Bruce & co upp sig och helt klart innehåller denna sång mycket känsla och stämning.
Banjointrot till ösiga "Jesse James" får mig att tänka på filmen "Den sista färden" och det är ett bra betyg.

En tredjedel in på konserten nu och jag tycker att det denna kväll är mycket som låter som ljudväggen Phil Spector introducerade på sextiotalet.
Det blir en slags stor klump med en massa ljud där allt bildar enhet, utan att höras var för sig. Inget ont om det, rätt överväldigande när det funkar.
Av och till når Bruce & co dit under kvällen.

Antikrigssången "Mrs McGrath" kommer halvvägs in i konserten och är kvällens höjdpunkt. Mycket känslosam, vacker, och med en text som jag kan ta till mig. Det gör att man snabbt glömmer det lite svaga partiet innan.

Under extranumren kommer kvällens stora överraskning, "Ramrod", rock- och öslåtarnas okrönte kung, som denna kväll är omgjord till oigenkännlighet. Bara texten är kvar, men ändå lyckas "Ramrod" behålla sin kraft. Helt annan takt och melodi. Tjo och tjim och folkdans borde döda den låten för gott, men icke! Nynnar i polkatakt hela vägen hem för inga öron alls än mina egna i bilen.

Bruce Springsteen är i ett läge när han kan göra vad som helst, och komma undan med det. Tror till och med att han skulle kunna ge ut en skiva med tolkningar av svenske kockens lallande i "Mupparna" och ändå få höga betyg av mediaflocken.

Så var placerar jag "Bruce Springsteen with the Seeger sessions band"?
Tja, det blandas högt och lågt kan man säga. Det här är en konsert med riktiga toppar, men inget av legendariska mått.
Ibland sitter jag bara och väntar på att en del låtar ska ta slut.
Men betyget är så gott åt Bruce, den excellenta fiolflamman Soozie Tyrell, samt de övriga 15 i bandet, att jag ändå går nöjd från arenan.
Att älska det man gör och visa det räcker långt en sådan här kväll.

Innehållsförteckning:
Penndonation
Smällhet ishall
“Johhny 99", 17 på scen, men ensam bastuba i "Pay My Money"

Jörgen Krüsell : 06-05-27