|
Bruce Springsteen
Ullevi, Göteborg 2003-06-22
I höstas var jag på vad som då verkade vara en
unik konsert med Springsteen och E Street Band. Så var det
inte.
Miniturnén i samband med släppet av "The rising"
följs åtta månader senare av en jättedito.
I höstas var det Globen som var spelplats, men nu har Bruce
Springsteen och E Streetband fått mig att åka tvärs
genom Sverige. Det är snart tjugo år sedan de spelade
på Ullevi senast, 8 och 9 juni 1985. Denna gång blev
det också två framträdanden, men jag var endast
på den sista konserten.
 Ett
fullsatt Ullevi betyder folkhav och medan vågen går
igång, så står jag på innerplan tillsammans
med Petra x 2, PB, Stina, Fritte, Jösse,
Johan samt Secke, plus ett antal tusen till. Cirka
en halvtimme efter utsatt tid kör så konserten igång.
Bland annat får vi höra en bra version av "The
rising" och detsamma gäller "Atlantic City".
Slutar att ägna mig åt låtordningen nu.
I stället vill jag berätta om Max Weinberg, trummisen
i bandet. Enligt mitt tycke så är han en av världens
bästa trummisar, något han förstärker under
denna konsert.
Han sitter som i givakt med sträckt rygg bakom sina trummor,
men själva trummandet är allt annat än stelt. Energin,
ansiktsmusklerna, och utstrålningen är på topp.
Armarna rör sig och han är en som slår rejält
hårt på trumskinnen. Weinberg är fenomenalt bra,
vilket av och till leder till välförtjänt jubel från
publiken. "Djävulskt bra", på ren svenska.
De minnesgoda kommer säkert ihåg att jag i min recension
av höstens konsert, vurmade för Soozie Tyrell och
hennes violinspelande. Hon känns lite mer nedtonad denna konsert,
men hennes vackra toner under fiolsolot i "The river"
lämnade mig långt från oberörd. För er
som mindes vad jag sa förra gången om Soozie, kanske
också kommer ihåg att jag älskar låten "Badlands".
Denna sommardag är det sånt tryck i låten att bara
den nästan är värd biljettpriset. Övergången
till "Badlands" är fantastisk och låten blir
bara bättre och bättre ju längre den håller
på denna kväll. Konserten rusar iväg och efter "No
Surrender", som sitter som en smäck, kliver bandet
av scenen.
Redan, tänkte jag, men efter en snabb titt i mina anteckningar
märker jag att Bruce & co redan smällt av arton låtar.
Självklart är inte konserten slut nu, utan tar fart på
allvar i och med extranumren och konserterns bästa parti. "Thunder
road", "Hungry heart" med allsång,
"Ramrod", och "Born to Run" avverkas
i njutbar följd!
"Ramrod" ser jag som kvällens höjdpunkt. Den
har aldrig låtit bättre och den gungar fett. Det är
oemotståndlig rock'n'roll som man ska röra sig ordentligt
till. Ett kul parti i den här låten är Roy Bittans
pianosekvens när han till slut är helt själv på
scenen. Det är pianowing och rejäl boogie-woogie till
och med, lite udda och kul. Att Bittan i vikingahjälm trivs
med publiken råder inget tvivel om.
Publiken får in gänget ytterligare en gång för
extranummer och alla finstämda ballader glöms bort när
konsertern avrundas med "Dancing in the Dark" och
"Twist & shout". Här är stämningen
bland publiken på topp.
När Beatles-covern når sin final så tror
jag nästan att Weinberg håller på att banka sig
ned till Kina. Imponerande.
Bortsett från all medie- och betygshype, så är
det en mycket bra konsertupplevelse som jag fått vara med
om, men inte perfekt.
Det finns sega punkter och det märks på en del av publiken
som slutar lyssna och står och småpratar lite okoncentrerat.
Den risken finns vid låtar som är lugna, eller som här
allt för okända för den breda publiken.
Vissa låtpartier vill man ska ta slut.
Recensionen gör det nu i alla fall.
Innehållsförteckning:
Stina som var på 85-konserten. (Stort)
Silikonbrud i dansartagen en bra bit upp på högra läktaren
Recensent på innerplan med kikare
"Alla över 1.80, backa!" (Seckes kommentar om de
långa som gjorde att han inte såg scenen).
Jörgen
Krüsell : 03-06-23
|
