Auf der Maur - "Auf Der Maur"

Det är nåt visst med tjejer som spelar bas.
Sean Yseult i White Zombie (numera i Rock City Morgue) , Kim Gordon i Sonic Youth och förstås Melissa Auf Der Maur i Hole.
PJ Harvey spelar visserligen gitarr, men kommer med på ett hörn i samma coolhetsklubb, speciellt genom videon till "This is Love".
Från Hole via Smashing Pumpkins släpper Melissa sitt första soloalbum.

Jag vet inte om det är en tillfällighet att kanadensiska Melissa Auf Der Maur och Courtney Love släpper sina soloplattor samtidigt, men säkert är att de kommer att jämföras.
Lika säkert kommer Courtney att bli mer omskriven, och hennes platta kommer att sälja mer. Går man tillbaka till Hole kan man lätt se de två olika vägar de båda valt.
Från "Celebrity Skin" har Courtney gått tillbaka mer åt soundet från "Live Through This" med en mer rak punkig stil, medan Melissa valt att fortsätta det mer polerade och producerade från "Celebrity Skin". Samma popkänsla finns, och samma maffiga produktion, men det drar mer åt metall och kompakta ljudbilder. Medan Courtneys platta känns lättillgänglig och lättkonsumerad, är Melissas något svårare vilket alltid bådar gott.
Det lättkonsumerade har ofta en tendens att snabbt konsumeras medan det svårare kan växa. Och "Auf Der Maur" växer.

Musikaliskt kan Melissa Auf Der Maur beskrivas som en mer hårdrockande, mer tillgänglig PJ Harvey. Tiden med Smashing Pumpkins har möjligen också satt sina spår, och jag drar vissa paralleller till Billy Corgans senaste projekt Zwan. Bra rockande med bra melodier med tydlig popkänsla på ett feminint sätt. Egentligen är plattan den naturliga utvecklingen fån Holes "Celebrity Skin", fast utan skandaler och med punkinfluenserna ersatta med metall.
Singeln "Followed the Waves" är faktiskt ett märkligt singelval, men representerar resten av plattan bra. Märkligt eftersom det inte är någon hit direkt, men å andra är det svårt att hitta något hitbetonat på plattan. Det är helt enkelt inte den typen av musik som kommer hamna på några listor.
"Skin Reciever" inleder med hästgnägg och övergår i galopperande gitarrer. Hårt och skönt, men mycket melodiöst. Introt till "Owerpower Thee" är en klar variant på Black Sabbaths "Changes", och att Melissa har Sabbath i blodet går för övrigt inte heller ta miste på.
Med tribute-bandet Hand of Doom släpptes "Live in Los Angeles 2002", där Nick Oliveri från Queens of the Stoneage även medverkar på ett spår.

Chris Goss har producerat, men av det märks inte mycket med tanke på att han jobbat med band som Kyuss och Queens of the Stoneage, för att nämna några. Nämnde Goss är också gitarrist och sångare i Masters of Reality, ett band som förekommer i det oändliga nätverk av inavlade grupper i kretsen kring John Garcia, Josh Homme och hela stonergenren.
På tal om inavel så förekommer gott om känt folk på Melissas platta, bland andra John Stainer från Tomahawk, James Iha (Smashing Pumpkins), Eric Erlandson (Hole), Brant Bjork från Fu Manchu och sen givetvis (!) Nick Oliveri och Josh Homme från Qotsa. Sistnämnda herrar måste vara de två mest produktiva musikvärlden skådat och har sina fingrar i de flesta syltburkar nu för tiden.

Hur som helst måste Melissa vara en populär brud, och tacka fan för det.
Är man übercool, snygg och dessutom lirar bas som en hel karl finns det inget att sätta emot. Me like.

Innehållsförteckning:
Härlighet för brudbasist-fetischister
Metall med popkänsla
Fet ljudbild
Sköna melodier
Amerikansk hall of fame-medverkan

Plattan släpps: 2 februari 2004
Skivbolag: Capitol/EMI

Olle Lindkvist : 04-02-23