Den blinde massören (Zaton) Ichi är en klassisk japansk filmkarakär.
I tjugosex filmer från 1962 till 1989 spelades karaktären av Shintaru Katsu.
Zatoichi har förekommit i olika inkarnationer i böcker och serier, till exempel så hade Stan Sakais serie "Usagi Yojimbo" en egen svärdssvingande zato i karaktären Blinde Ino (porträtterad som en gris) och Hollywood krämade ur sig "Blind Fury" med Rutger Hauer som någon sorts märklig homage till originalet.
Att ha den förkunskapen underlättar att ta till sig Beat Takeshis film "Zatoichi".

Bara fem samurajer mot en blind massör? Zatoichi har ett orättvist övertag. © Sandrew Metronome

Takeshis första film i historisk miljö är en fullkomlig orgie i populära samurajmyter och många gånger kan den kännas en smula förvirrade för den som inte har all förförståelse.
Men gillar man genren och är bekväm med att en blind kille är den bästa svärdsfäktaren i Japan så är det här en film väl värd att se. Det kanske blir lättare att hantera om ni tänker på karaktären som en superhjälte, en japansk Daredevil om ni så vill.
Det skulle inte förvåna mig ett dugg om Stan Lee lät sig inspireras av Zatoichi när han skapade sin trikåakrobat.

I korthet går handlingen ut på att den blinde massören kommer till en by där diverse rivaliserande gangstergäng gör livet näst intill outhärdligt för befolkningen. Till byn kommer också roninen Hattori med sin lungsjuka fru samt de två geishorna Okinu och Oshei. Alla har sina motiv. Okinu och Oshei drivs av hämnd, Hattori behöver pengar till medicin för sin fru och Zatoichi söker bara lung och ro.
Karaktärerna dras in i byns lokala maktkamp på olika sidor och allt bygger upp emot den slutgiltiga konfrontationen.

Beat Takeshi, som skrivit manus, regisserat och spelar titelrollen, har närmat sig legenden om Ichi med humor. Även om fäktscenerna är av traditionellt blodig sort så spelar humorn en viktig roll i filmen.

"Zatoichi" är en kul och annorlunda film att se på svenska biografer.
Visst, det hade varit skönt om filmen hade kunnat förklara lite mer.
För oss som inte sett de tjugosex andra filmerna så kan det bli nog så obegripligt emellanåt, där Takeshi förlitar sig på att åskådarna har kunskaper om genrens konventioner. Men likaväl som man kan se en hollywoodaction, där manuset lämnats åt slumpen, så kan man se en rolig, snygg och annorlunda japansk svärdsfilm.

Ett av de märkligare greppen, som för mångas tankar till Lars von Trier och "Dancer in the Dark", är de scener där musiken rytmiskt farmförs av statisterna. Bönder som harvar i jorden eller snickare som bygger ett hus förvandlas till percussionorkestrar på ett visserligen absurdistiskt men ändå ganska skönt sätt.

På hela taget är det en "luta dig tillbaka och låt dig sköljas över"-upplevelse som jag rekommenderar. Det krävs förmodligen en viss faiblesse för samurajer, stepp och blodkaskader men jag kan tänka mig många bra mycket tråkigare sätt att bli av med en hundring.

Innehållsförteckning:
Svärd
Ljudet av en en tärning
Doften av blod
Steppdans
Världens minst handikappade blinde

Svensk premiär: 27 augusti 2004