Modiga amerikanska män bär hjälm. © UIP

I Stones film spelar Nicolas Cage och Michael Peña två poliser som begravs i rasmassorna under de kollapsade tornen, efter att de gett sig rakt in i kaoset på ett räddningsuppdrag.
Berättandet växlar mellan de fastklämda poliserna som kämpar för att hålla sig vid liv, och deras oroliga respektive familjer som under större delen av filmen inte ens vet om deras makar och fäder har klarat sig eller inte.

Det är ovanligt att se en Oliver Stone-film som nästan helt saknar såväl politisk agenda som konspirationsteorier, men det känns samtidigt naturligt med tanke på tidpunkten för filmens handling.
När planen flög in i de två byggnaderna var naturligtvis förvirringen total och kunskapen kring omständigheterna lika med noll. Och eftersom Stone väljer att helt förlägga historien till katastrofens första dygn så lämnas inget utrymme för några långtgående teorier kring svaren på frågorna vem, hur och varför.

Inget fel i det, eftersom skildrandet av själva händelsen i sig skulle ha kunnat räcka gott för att ge en skakande inblick i de drabbades öden.
Det bevisades tidigare i Greengrass’ utmärkta kapardrama, och om Stone hade spelat sina kort rätt så hade det nog kunnat fungera även här.
Men det gör det inte riktigt.
För Oliver Stone är inte det subtilas mästare och dessutom har han märkbara problem med att omvandla sina huvudpersoners låsta positioner till någon dramaturgiskt effektivt. Och även om han ibland lyckas åstadkomma ett och annat gripande ögonblick så blir stora delar av den (alltför) långa speltiden märkligt långtråkiga.

Skådespelarnas agerande – som till stor del är alldeles förträffligt – störs också av en rad scener och repliker som är på tok för bombastiska eller sentimentala. Mannen som slutligen fann de två begravda poliserna, före detta marinkårsbefälet Dave Karnes, framställs dessutom som en bibelviftande, superamerikansk stridis vilket för en svensk publik lätt skapar en konflikt mellan Karnes heroiska insats och hans tämligen osympatiska personlighet. Det kanske är just det som är poängen, men själv begriper jag i så fall inte riktigt varför.

"World Trade Center" bygger på de inblandades egna vittnesmål och berättelser, och vissa amerikanska recensenter tycks också uppfatta den som omskakande, realistisk och engagerande. Men hade handlingen kretsat kring, säg, instängda kinesiska gruvarbetare skulle den gissningsvis inte ha lyckats slå an samma strängar. Kanske krävs det att man som publik har ett starkt personligt förhållande till det inträffade för att en film av den här kalibern verkligen ska fungera – om ens då.

Innehållsförteckning:
En fruktansvärd tragedi
Oro och existensiella diskussioner
"New York’s Finest"
Onödig Slow Motion
God Bless America

Svensk premiär: 6 oktober 2006