Don't say a word

Uppmaningen i titeln känns frestande.
För vad finns det egentligen att säga om en sån här film?
Det är inte så enkelt som att den är direkt dålig, men den har inte ett enda uns av nyskapande i sig.
Det är bara en räcka välkända och till beigehet utnyttjade "spänningsskapare" som mixas och slevas ut till tittaren som ett slags förra veckans dagens rätt.
Varje replik, varje rollfigur, varje vändning i historien känns som en repris på nåt man redan sett i andra filmer tusen gånger.
Varken bättre eller sämre. Bara uttjatat.

Nathan Conrad (Michael Douglas) är en hyfsat rik och duktig psykolog som mestadels verkar ta emot bortskämda överklass-tonåringar på sin mottagning.
Han lever ett behagligt liv med en påfallande vacker ung fru (som säkert ändå är minst 10 år äldre än hans fru i verkliga livet) och en lillgammal söt dotter.
Men, för det finns alltid ett men i såna här filmer, bäst han skall hem till den söta familjen för att förbereda Thanksgiving-kalkonen får han ett larm från en kollega på en mindre flott psykklinik.
En tonårsflicka som vårdats på olika institutioner har plötsligt och oförklarligt lemlästat en skötare.
Dr Conrad rycker givetvis in.
Tyvärr visar det sig att bara hans fem minuter långa sejour med henne drar in honom i en härva som hotar hans lilla hemmaidyll på värsta sätt.

Så brakar det loss.
Vi har redan i förbigående introducerats för de onda psykoskurkarna med den ärkeonda ledaren som gärna dödar oskyldiga gamla tanter och den schyssta kvinnliga polisen som är så där härligt tuffhård och kompetent.
Nu är det bara för dem att placera ut sig på lämpliga ställen och agera enligt de mest välkända klyschorna.
Allt som sker har på ett nästan övertydligt pedagogiskt sätt placerats ut innan och pekats på med överdriven noggrannhet.
Just därför vet man exakt vad som komma skall.
"Kolla frugan har brutit benet, oj vad hon kommer att ha svårt att röra sig om en superond skurk kommer för att döda henne".
"Kolla strumpstickan, den är vass…oj kanske kommer nån att använda den som vapen i en senare scen"
"Kolla spegelskärvan, det är en spegel, vad händer med text som skrivs på en spegel? Fundera på den du!"

Det är inte på det där sättet så att man känner sig slug för att man listat ut nästa steg, tvärtom blir man förbannad när det mest förväntade alltid händer, i varje scen. Att det dessutom presenteras som om det skulle vara överraskande eller spännande blir nästan övermäktigt att smälta.

Det finns förstås en otrolig mängd trista, trötta och pinsamma klyschor om alla rollfigurerna.
Här är de jag retade mig mest på:

- Jag är trött på skurkar som är irationellt onda och envisas med att likt en extra besvärlig förkylning hänga sig fast vid huvudpersonen.
Även om det finns tusen andra och smidigare sätt att fullfölja den onda planen så måste han jävlas med just den där rekohygglo medelklasskillen som bara försöker värna om sin familj.
Det spelar alls ingen roll hur mycket pengar och tid han måste ödsla och hur många av hans medhjälpare som måste offras.

- Jag är trött på att alla kvinnor som inte är barn eller mammor måste vara sexobjekt. Psykfallet ser ut som en yngre klon av Angelina Jolie och putar med de svullna läpparna och åmar runt i nån magkort t-shirt eller miniklänning i bästa lolita-stil inne på den slutna anstalten. Det är inte som hennes psykpatient-roll kräver nåt slags sexuell underton. Tvärtom.

- Jag är trött på att det skildras som nåt helt normalt att en gubbe på mellan 60-70 bast har en fru som är under 35.

- Jag är trött på tidsfrister, kidnappare som ringer och hetsar stup i kvarten och som har hemliga kameror överallt, ser allt och hör allt.
Kan hacka allt, bryta sig in överallt, överlista alla och ha björnkoll hela tiden. Ändå blir de alltid överlistade i slutet.
De är överjordiskt smarta i 90% av filmen, sen de sista fem minutrarna blir de så otroligt lättlurade och dumma att den mesige medelklasskillen lätt kan spöa skiten ur dem.

- Jag är trött på flashbacks i gult/blått/svartvitt.
Särskilt när man redan fattat vad som hänt.

- Jag är trött på dessa tröttsamma upplösningar där evighetsslagsmål och sista-sekunden-räddningar bara håller på och håller på.
Hjälten får tokmycket spö men alltid pigg nog att krama fru och barn i blåljusens blinkande sken när alla skurkar är stendöda och oskadliggjorda.
Alla onda dör. Alla bifigurer man kan undvara dör.
Vi förväntas tycka att det är ett lyckligt slut oavsett hur många som dött, så länge hjälten och hans familj är oskadda.

Oftast köper man allt det här. "Herre Gud, det är ju bara en amerikansk thriller, lite lättsmält underhållning för stunden".
Det är bara det att när det verkligen känns som om filmskaparen inte ansträngt sig ett uns utöver standardformat 1A så blir alla trötta klyschor som en obehagligt klibbande smet av lättköpthet.

Innehållsförteckning:
100 % klyschor kategori amerikansk, psykologisk thriller
En gammal och trött Michael Douglas i ordens alla bemärkelser
En Angelina Jolie-klon i babydollklänning
Ett skratt, när den galne australiensiske krokodiljägaren dyker upp i en TV-ruta
En intakt New York-skyline med tvillingtornen kvar

Svensk premiär: 30 november 2001

Mia Gustavsson : 01-11-27