Jonathan Rivers (Michael Keaton) har skrämmande mycket hemelektronik. © UIP

Den brittiska regissören Geoffrey Sax har redan en mängd teveserier av olika slag på meritlistan, men när han nu gör sin första Hollywoodfilm försöker han desperat att rida på den nya skräckvågen. Det blir ett ganska platt fall eftersom han varken lyckas skapa något vidare intresse för sina rollfigurer eller följa en logisk tråd.

Michael Keaton spelar Jonathan Rivers, en lyckad arkitekt vars lika lyckade författare till fru omkommer i en mystisk trafik-/drunkningsolycka. Strax därefter kommer Jonathan i kontakt med en man som säger sig kunna kommunicera med de döda (via videobandspelare, datorer och teveapparater). Raymond, som mannen heter, har fått ett meddelande av Jonathans döda fru och det dröjer inte länge förrän spöklyssning blir Johns största hobby.

Som åskådare väntar man på en förklaring till hustruns tragiska olycka, eller åtminstone på en fiffig twist, men förgäves. Historien tar istället en helt annan vändning, utan att för den skull bli mera trovärdig eller begriplig. Det känns som om manusförfattaren (Niall Johnson) mest tyckt sig ha en fiffig grundidé som han sedan planlöst spunnit vidare kring utan tydligt mål.

Filmens foto är snyggt men tråkproffsigt medan skrämseleffekterna är billiga och begränsade till plötsliga höga ljud samt en och annan mystisk skugga som sveper förbi i ögonvrån. Och när allt är över så sitter man mest och funderar på hur filmmakarna borde ha gjort istället.

Innehållsförteckning:
Brus och knaster
Otydliga spökröster
Hotfulla poltergeists
Michael Keaton som stirrar på teveskärmar

Svensk premiär: 8 april 2005