Vengo

Tony Gatlifs mustiga "Gudfadern"-historia utspelas på den andalusiska landsbygden under brännande sol, invid vitkalkade hus och med mörklockiga dystra män i svarta kostymer i förgrunden.
Därtill bjuds en blodsfejd och frekventa inzoomningar på en plågad man som försöker få ett slut på dödandet.
Framför allt är detta en film om zigensk-spansk flamenco.
Klagande sång, fotstamp, handklappningar, smattrande gitarrer och sensuell dans tar upp åtskilligt mer av filmens tid än den övriga berättelsen.

Antonio Canales spelar den plågade Caco © Triangelfilm

I huvuddrag handlar den icke-musikaliska delen av filmen om Caco (Antonio Canales) som är olycklig över dottern Pepas död, men försöker döva sin sorg med att ge all sin kärlek till den CP-skadade brorsonen Diego (Orestes Villasan Rodriguez).
Diego älskade sin kusin Pepa men till skillnad från Caco känner han fortfarande en glupande aptit på musik, fest och livet i största allmänhet. Hans farbror ställer till med fest efter fest med flamencoband som uppträder, till brorsonens lycka.
Själv kan Caco nödtorftigt döja sin bottenlösa förtvivlan och dränker sina sorger i vin. Inte nog med dessa mörka moln över familjen.
Deras släkt ligger dessutom i fejd med byns jämnstarka klan, Caravacas.
Vad som hänt mellan de forna fränderna får man egentligen aldrig veta, liksom det är oklart om Pepas död också har med fejden att göra. Klart är i alla fall att Cacos bror Mario har flytt till Marocko efter att ha dödat en i Caravacas-klanen. Dessa är i sin tur otåliga att utkräva hämnd för sin släktings död.
Det kommer snart till Cacos kännedom att den som skall få sona är Marios son - Diego.Vilket förstås gör honom än mer förtvivlad...

Musikdelarna och den övriga storyn fungerar tyvärr inte direkt i någon vidare samklang. Det blir tvärtom direkt plågsamt ibland när musiken skall vävas in i varenda scen. Som när de hårda livvakterna diskuterar sina arbetsgivares planer och sen plötsligt omotiverat börjar byta skivor med flamencomusik.

Hon dansar flamenco... © Triangelfilm

Man förstår också av filmens eftertexter att några av flamencons storstjärnor gör cameos i denna film.
Även om namn som Tomatito, Sheikh Ahmad al Tuni och La Caita inte får några klockor att ringa hos mig är det tydligt att filmen i mångt och mycket bygger på deras medverkan.
Personligen är jag inte så tagen av de musikaliska bitarna, även om jag tycker att de orientaliska influenserna med morisk musik och dervishdans med virvlande slöjor lättar upp de bedagade kvinnornas skrikröster och de flamenco-åmande zigenskornas höftsvängingar.

På ett par ställen ser jag att musiken och storyn förenas i en gemensam strävan. Även bildspråket vässas till och blir mer intressant i dessa partier.
Till exempel i en nyckelscen i slutet av filmen när Caco går för att göra slut på familjefejden. Utnyttjandet av ljuden från en gammal traktor och maskiner som väsnas påminner starkt om de bästa partierna i von Triers musikalfilm "Dancer in the dark". En annan scen är när Caco i fyllesömn drömmer om den döda dottern och där en fluga, en berlock i en gardin och en solstrimma vävs samman med en virvlande dervishdans.

Kvinnosynen i filmen är direkt störande.
Caco, som är filmens olycklige och sympatiske huvudperson, är i mina ögon oftast en mansgrisig typ.
De enda kvinnor som skildras med nåt slags respekt är Cacos döda dotter och möjligen de små huckelgummorna som ständigt tvingas måla över klanen Caravacas hotfulla meddelanden på familjens husfasad.
I övrigt är det flitigt med kvinnor som mest är kroppar, att köpa eller betrakta.

En av de hämndlystna och långhåriga Caravacas © Triangelfilm

Den distans jag känner till huvudpersonerna i filmen ger aldrig vika och när det inte helt oväntade slutet nalkas känner jag mig mer likgiltig än berörd.
Det känns nästan som ett svek efter all eldig musik och alla känslosamma utbrott av olika slag.
Kanske är det sexismen i filmen som smittar - men den tanke jag har med mig utifrån bion är att det verkligen är snyggt med män med mörklockigt långt hår…

Mia Gustavsson : 02-06-28