Vikten av vatten
(The weight of water)

I Kathryn Bigelows film "Vikten av vatten" vävs ett hundra år gammalt yxmord ihop med ett nutida relationsdrama mellan två par på en segelbåt.
Kopplingen är inte direkt solklar ens när man går ur biosalongen, men svartsjuka, katastrof och komplicerade relationer är några av beståndsdelarna i denna något märkliga konstruktion.

Äkta paret Jean (Catherine McCormack och Thomas (Sean Penn). © Triangelfilm

Filmen är baserad på en roman av Anita Shreve med samma namn, där en del av handlingen bygger på ett verkligt mord.
1873 hittades två norska immigrantkvinnor mördade i ett hus på den lilla kustön Smuttynose Island utanför New Hampshire. En tredje kvinna hittades chockad irrande utanför huset. Hon kunde berätta att medan hennes man och bror var ute och fiskade hade en man brutit sig in och slagit ihjäl systern och svägerskan med en yxa. Hon kunde också peka ut mannen som familjens tidigare inneboende, Louis Wagner. Han hängdes sedan för morden, men alla var inte lika säkra på att han var den verkliga gärningsmannen.

I filmens andra historia är året 1995 och fotografen Jean Janes (Catherine McCormack) åker, på uppdrag för en tidning, för att fotografera brottsplatsen för det över hundra år gamla dubbelmordet på Smuttynose. För trippen dit engagerar hon sin svåger Rich (Joshua Lucas) som äger en båt. Hon tänker sig samtidigt att detta skall bli en slags semester för henne och hennes man Thomas (Sean Penn).
Vad hon inte räknat med är att Rich nya flickvän, Adeline (Elizabeth Hurley), är med ombord. Det framgår snabbt att Thomas och Adeline känner varandra sedan tidigare och att hon hyser en minst sagt groupieaktig beundran för honom och hans Pulitzer-belönade poesi.
Bakom denna till synes enkelt koreograferade relationsspänning döljer sig många bottnar som det är svårt att tränga igenom. Blickar, kommentarer, uttalade och icke uttalade händelser i det förflutna. Man anar otrohet och svek. En livslögn. Ett slags konkurrens eller konflikt mellan bröderna. Ett pågående, blivande eller avslutat förhållande mellan Adeline och Thomas. Kanske också en lite för nära relation mellan Jean och Rich.

Maren Honvedt (Sarah Polley) och Louis Wagner (Ciaran Hinds). © Triangelfilm

Samtidigt visar Jean ett närmast febrigt intresse för sanningen bakom det gamla dubbelmordet.
Parallellt med nutids-historien ombord på segelbåten löper sen historian om Maren Hontvedt (Sarah Polley), den tredje kvinnan på Smuttynose. Jean blir allt mer övertygad om att det inte är den dömde Louis Wagner (Ciaran Hinds) som mördat de två kvinnorna, men kan inte förstå motivet för den person hon misstänker. Det till synes obegripliga i det förflutna blir tydligare i takt med att spänningarna mellan de två paren i nutid blir allt större.

Jag tycker att det här är en mycket märklig film.
Dels det makabra, våldsamma mordet och den intrikata historia bakom som rullas upp. Ett mysterium som på slutet får en förlösande förklaring.
Dels det mer "subtila" relationsdramat ombord på båten, som aldrig når samma klimax utan lämnar mer förvirring än klarhet.
Parallellen mellan svartsjukedramat i det förflutna och det i nuet känns påklistrad och inte alls jämnställd. Jeans märkliga identifikation med Marens öde har ingen egentlig förklaring eller grund.

Oftast är det mycket klart vad det är man som tittare förväntas förhålla sig till. I den här filmen är det verkligen inte alls det.
Det outtalade stannar förvisso kvar så mycket längre än det som sägs rakt ut. Om det är bra eller dåligt är ungefär lika intressant att ta ställning till som vem som egentligen är ond och god i den här filmen.