I den lilla idylliska byn på nordengelska landsbygden, där uppfinnaren Wallace och hans trogna hund Gromit bor, drar det ihop sig till årets höjdpunkt.
I femhundra år har familjen Tottington hållit grönsaksfestivalen på godset Tottington halls ägor och i år är inget undantag. Eller är det?
Mörka krafter drar sig samman och i skuggorna lurar en best vars aptit på morötter och kålhuvuden är enorm.

Gromit tänker vinna grönsaksfestivalen med denna gigantiska melon som han vårdar ömt. Mer uttrycksfull lerfigur får man leta efter. Foto: © UIP

Om man älskar Wallace och Gromit som kortfilmer så kommer man älska Wallace och Gromit som långfilm. Bland annat beroende på att filmen är så välgjord. Det är inte en kort sketch, som har dragits ut till långfilmsformat. Det är inte en samling lösa scener som slängts ihop runt en ihophafsad ramhandling. Det är ett väl bearbetat och genomtänkt manus, fullspäckat med skämt och spänning. Precis som vi förväntar oss av Aardman animations.

Vårt dynamiska radarpar driver firman anti-pesto som skyddar byns alla grönsaker mot skadedjur. Framför allt den mest skadliga av alla morotsplundrare, kaninen. När ett av Wallaces experiment går snett och släpper lös varulvskaninen i bygden blir det liv i luckan och våra hjältar får fullt upp med att hinna med.

Dessutom dras Wallace in i ett triangeldrama med den väna Lady Tottington och den ondsinte vapengalningen Lord Victor Quartermain. Ett drama som hotar att sluta otäckt.

Som så många andra filmer i den animerade kategorin så förväntas man att släpa med sina avkommor på den. Givetvis kommer de att ha kanonroligt, i alla fall om de gillade kortfilmerna. Men för den som vill ha den fulländade Aardmanupplevelsen så är en dubbad version givetvis en styggelse. Att man dessutom inte hyrt in Claes Månson att göra Gromit, vilket han ju gjort med den äran tidigare, gör mig inte mer benägen till dubbat.

Nej, tacka vet jag originalrösterna, med Helena Bonham Carter (dubbelt animeringsaktuell i och med "Tim Burton's Corpse Bride") som lady Tottington, Ralph Fiennes som Lord Quartermain och självklart Peter Sallis som Wallace.

Precis som i Aardman animations förra långfilm, "Flykten från hönsgården", så är en av de bästa delarna med "Varulvskaninens förbannelse" den oerhörda omsorg som lagts ner vid detaljerna. Alla böcker har titlar och text. Alla gator har skyltar. Över allt hittar man små subtila skämt, som att Gromit tog sin examen på Dogwarths universitet. Stämningen är inspirerad av de klassiska skräckfilmerna från Hammer Film.

Just nu är härliga tider att leva för de som älskar animerad film.
Även om datorerna och 3D-renderingarna har tagit över på många studior så blomstrar den klassiska animationen också. "Det levande slottet", "Varkaninens förbannelse" och "Tim Burton's Corpse Bride". Tre storfilmer på lika många veckor, och jag har ruskigt svårt att besluta mig för en favorit.

Men alla kaninerna i den här är ruskigt söta. Som kaninägare själv anser jag att det ger Varkaninen en extra fördel.

Innehållsförteckning:
Kaniner i massor
Uppfinningar
Ost, så klart
Gigantiska grönsaker
Massor med humor

Svensk premiär: 28 oktober 2005