Vansinnigt förälskad
(A la Folie)

"Vansinnigt förälskad" är en romantisk thriller.
Redan där har man avslöjat lite för mycket om filmen.
Skulle biobesökaren till äventyrs dessutom ha läst nån rad om handlingen innan han/hon går in i salongen blir det nästan plågsamt att halva filmen ägnas åt att klurigt "mörka" det som redan från början är uppenbart. Således blir det aldrig varken särskilt romantiskt eller särskilt spännande.

Audrey Tautou - för söt för sitt eget bästa © Scanbox

Inte ens att det är den näpna Audrey Tautou, känd från fantastiska "Amelie från Montmartre", som spelar den kvinnliga huvudrollen kan beveka mitt hjärta.
Visserligen glittar hon med ögonen och ler bländande även i denna film. Det tar mig faktiskt en tio-tolv minuter innan jag lyckas övertyga mig själv om att hon inte är cafébiträdet Amelie utan konstnärsstudenten Angélique denna gång.
Jag försöker också en stund låtsas att detta är en myspysig fransk feel good-film och inte en bräcklig thriller-konstruktion med parodiska rollfigurer.
Det funkar tyvärr dåligt!

Ok, alla filmer behöver inte vara snillrika eller bjuda på oväntade vändningar, men väljer man ändå denna typ av historieberättande kan man inte bygga allt på en så bräcklig konstruktion att den kan avslöjas redan innan filmen börjat.
Man kan inte heller sen förvänta sig att publiken skall låtas bli överraskade ens för att vara bussiga.

Angélique är "vansinnigt" förälskad i den något äldre och mycket stilige hjärtspecialisten Loic (Samuel Le Bihan från Bulldozer-favoriten "Vargarnas pakt"). Hon skickar blommor till sin älskade, målar tavlor av honom och bubblar lyckligt på om sin kärlek både till bästa väninnan och till sin olycklige & jämnårige beundrare.
Det enda som egentligen står i vägen för Angéliques totala lycka är Loics gravida fru. Ja och så möjligen att hon är spritt språngande galen…

Hur detta tar sig uttryck skall jag kanske inte avslöja. Jag fick nämligen känslan av att filmmakaren ville att man ungefär halvvägs in i filmen skulle tänka "men oj då, jag som trodde att de…"
Och jag är ju inte den som vill förstöra nåns biobesök.
Nä då, det överlåter jag så gärna till filmens regissör och den inte särskilt trovärdiga rollfiguren Angélique.
Det är lite synd att Samuel Le Bihan lyckas så väl med att ge sin rollfigur den exakt rätta graden av förvirring, irritation, panik och ilska. Hela hans insats sänks nämligen totalt när den pluttinuttiga Tautou, som skall vara orsaken till hans beteende, å sin sida totalt misslyckas med att vara det minsta skrämmande, trovärdigt koko eller framkalla mer än ett medlidsamt småleende hos publiken.

Hade detta varit en amerikansk film hade den slutat med att Glenn Close dränktes i ett badkar.
Nu slutar den med att jag går ut från salongen och hoppas att ingen nånsin mer försöker casta Audrey Tautou i en roll som psykotisk bitch från helvetet.
Det elakaste den kvinnan borde göra i en film är att byta ut nåns tofflor eller kidnappa en trädgårdstomte.

Innehållsförteckning:
En himlans stökig lägenhet
Konst-ighet
Husvakten/grannen/barnvakten/beundrarinnan från helvetet
Hjärtliga presenter