Two weeks notice - Kärlek på jobbet

En och annan amerikansk romantisk komedi har ju i hemlighet konsumerats genom åren. Genrens självklart inbyggda motstånd till trots, brukar det vara ganska trevliga upplevelser.
Nu har vi det ultimata framgångsreceptet; Hugh Grant och Sandra Bullock i vårens stora romantiska komedi.
I ordens värsta bemärkelse.

Lucy Kelson (Sandra Bullock) och George Wade (Hugh Grant) är lite romantiska i "Two weeks notice" © Warner

Sandra Bullock spelar (förstås och självklart) charmig, söt och fumlig flicka, denna gång i rollen som Lucy Kelson. Lucy är en mycket skärpt jurist, och brinner för de lite mer humana frågorna i världen.
Lite av en trädkramare, fast i stadsmiljö. Alltså måste Sandra ha tunikor på sig, äta tofu, bo torftigt, etc etc.
Hugh Grant spelar (förstås och självklart) rik, lite charmigt förvirrad, sexig hunk till företagsledare, denna gång i rollen som George Wade, byggföretaget Wade Corps. ansikte utåt. George är samvetslös, bortskämd och ond, eftersom alla stora korporationer är onda. Alltså måste Hugh riva K-märkta hus, le proffsigt samt bära kostym.

Den som är hemma i genren förstår snabbt att dessa båda huvudpersoners motpoliga världar ju måsta drabba samma, hellre förr än senare, vilket också händer strax efter att vi förstått hur diametralt olika människor vi har att göra med. Sandra Bullock blir således Hugh Grants chefsjurist på megaföretaget.
Sandras värderingar till trots.

Ja, ja ,ja, mycket mer är inte att säga om handlingen.
Grejen är alltså som i alla andra filmer av det här slaget.
Två personer möts på märkligt vis, gärna med helt skilda värderingar, helt olika samhällsklasser eller andra faktum som gör en relation omöjlig.
Helst hatar de varandra fundamentalt enda ut i fingerspetsarna, men det gör inget, för i slutet skall de på olika vis ha överbryggt alla omänskliga hinder som står i deras väg, allt in the name om löööv.
"Notting Hill" är ett exempel på en romantisk komedi i min smak, allt i enlighet med ovanstående. Hugh Grant kan man ju ha svårt för, rent instinktivt, men jag tycker att Hugh i stort sätt alltid är briljant, han överbevisar mig varje gång, kanske särskilt i "Notting Hill".

I "Two weeks notice" överraskar inte Hugh.
Hugh gör en typisk Hugh-roll helt enkelt, men är ändå den absolut enda behållningen av filmen, om man ens kan prata om någon behållning.
Om det inte framgått redan så är manus så tunt, förutsägbart och dumt att man häpnar. "Two weeks notice", titeln alltså, anspelar på de två veckors varsel som Sandra ger Hugh att hon säger upp sig.
Det är det som skall öppna ögonen på de båda för att se det betraktaren redan räknat ut. Att Sandra och Hugh skall finna varandra i slutscenerna vet man på grund av genren, inte på grund av manus. Regin av Marc Lawrence är exceptionellt otimad. Det handlar oftast om timing i den här typen av film, där dråpligheter och fumligheter skall locka till skratt. Det är väldigt sällan det lockar till skratt.

Sandra Bullock fumlar och trippar, beställer fem rätter från kinarestaurangen -det är ju roligt att hon äter så mycket tydligen. Sandra fastnar med håret gylfen på Hugh. Sandra får diarréanfall i bilen och får bajsa i en husbil, till husbilsfolkets förfäran samt biobesökarens. Sandra får tennisboll i pannan. Sandra blir lite full. Sandra går in i krukväxter. Det är precis så satans platt som det låter.

Tro mig nu, oavsett preferenser, sky denna film som pest, ebola eller det här nya asiatiska lungäcklet som härjar.

Innehållsförteckning:
Amerikansk romantisk komedi av värsta sort
Hugh Grant som Hugh Grant
Sandra Bullock som Sandra Bullock
Donald Trump som Donald Trump
Norah Jones som Norah Jones
Löjeväckande manus samt regi