Sagan om de två tornen
(Lord of the rings: The two towers)

"Sagan om de två tornen" tar i stort sett vid där första delen i ringtrilogin slutade. Brödraskapet splittrades och vi får nu följa vad som händer i de olika grupperna och i de situationer de hamnat.

Aragorn (Viggo Mortensen), Legolas (Orlando Bloom) och Gandalf (Ian McKellen) i "Sagan om de två tornen" © New Line Cinema

Vad hände med Merry och Pippin som blev bortrövade av orcherna och Uruk-hai? Hinner Aragorn, Gimli och Legolas komma till de två hobernas undsättning?
Vad hände med Gandalf grå efter att han föll ned i underjorden tillsammans med Balrogen? Hur går det med Saurumans planer att tillsammans med Sauron härska i Midgård? Hur ser enterna ut? Hur ser Gollum ut? Slutligen, kanske viktigast av allt: hur går det för Sam och Frodo i deras vandring mot Mordor dit de måste bege sig för att förstöra härskarringen i den eld den en gång smiddes i?

En hel del svar ger denna film, men mycket återstår som vi får svar på först nästa jul när "Sagan om konungens återkomst" kommer som sista del i ringentrilogin. För er som varken sett första filmen eller läst J.R.R Tolkiens böcker så är väl ovanstående summering rena rotvälskan. Det behöver inte vara något bekymmer.
För här finns ändå en film för oss alla med storslagen och vacker natur, märkliga varelser, imponerande skådespelarensemble, bra bildlösningar och skickligt iscensatta stridsscener. Speciellt gäller det sistnämnda i det utdragna slaget vid "Helms deep". Stridsscenerna, i och runt borgen, tar nog andan ur de flesta bioåskådare utan att för den skull vara en spekulativ våldsorgie.

Med tanke på den förra filmens förträfflighet så är det inte konstigt att uppföljaren bär på enorma förväntningar.
Jag har längtat efter detta ända sedan jag såg den första delen i "Sagan om ringen"-trilogin för snart ett år sedan. I min ungdom lekte jag "Sagan om ringen" var småkär i Éowyn (här spelad av Miranda Otto) och längtade till Midgård och hoppas än idag att denna värld en gång fanns, att den storartade sagan även var en sann sådan. Vad regissören Peter Jackson hoppas vet jag inte, men nog vill han tro på ett lika gott bemötande som vid premiären av första filmen.
Mitt tips är att det får han, fast det borde nog egentligen vara "nästan lika gott" istället för "lika gott".

Gandalf den grå uppstår som Gandalf den vite. Oj, förlåt...avslöjade vi nåt du inte visste skulle hända? Har du inte läst boken/sett trailern får du skylla dig själv... © New Line Cinema

Så här i slutet av året kan man slå fast att mer storslagen än så här går det knappast att göra en film. "Sagan om de två tornen" är en magnifik filmuppvisning med fantastiska effekter, figurer och landskap.
Kritik då? Jo, trots att alla tre filmerna spelades in samtidigt så är berättartempot mycket snabbare här än i den första filmen och det är ett problem.
Trots att "Sagan om de två tornen" är nästan tre timmar lång så är den till viss del övermatad. Man har försökt klämma in mer än vad man sållar bort.
Allt ska vara med plus lite till.
Saker och ting går för snabbt, vilket gör det lite rörigt även för mig som är väl insatt i Midgårdsvärlden och de som befolkar den.
Det blir nästan ingen chans till fördjupning och eftertanke.

Aragorn (Viggo Mortensen) och Arwen (Liv Taylor) är kärleksparet i filmen "Sagan om de två tornen" © New Line Cinema

"Sagan om de två tornen", med sin otacksamma mittenroll, är ändå ett väl underhållande filmäventyr som jag är mycket glad över att ha sett.
Gör ett besök i Midgård du med.
Angående min kärlek till Éowyn så består den.
Kvinnan i mitt liv är en fiktion. Bittert...