Hundtricket

"Hundtricket" var från början en kul kortfilm som den uppmärksamme kunde se på Sveriges television för ett tag sedan.
Nu har man spunnit vidare på denna grundidé.
Med i stort sett samma story och skådespelarensemble har det hela dragits ut till en långfilm.
Handlingen går ut på, som det känns, den uråldriga jakten på en livs- och drömpartner.

Linus Wahlgren och Josephine Bornebusch i filmen "Hundtricket". © Sonet Foto: Knut Koivisto

Filmens titel, "Hundtricket", anspelar på knepet att gå ut och promenera med en hund för att på så sätt få kontakt med tjejer.
Detta trick prövas av Linus Wahlgrens karaktär, som på så sätt går från uppgiven filmromantiker till att bli jättekär filmromantiker, då han nästan blir omkullsprungen av en joggare (Josephine Bornebusch).
Sedan får man följa parets begynnande lycka som blir till olycka och till slut lycka igen i en sån här slutscen då den ene nästan hinner åka iväg till långtbortsomsatan. Ja, man har ofta sett sådant här på duk förut.
Senast i våras såg jag den här filmen fast den hette då "Utanför din dörr" och är en helt annan film men ändå så snarlik.

Ändå är vissa grepp i "Hundtrickets" intrig spännande. Problemet är väl att det som jag fann vara intressant och kul i en kortfilm inte räcker helt och fullt för en långfilm. Sedan får man inte glömma att jag förstås på sätt och vis redan sett filmen flera gånger.

I ett pressmeddelande marknadsförs filmen som en varm, romantisk komedi och den är förvisso både åtminstone småljummen och romantisk, men jag hade gärna skrattat lite mer än vad jag gjorde.
Sedan är jag inte heller på det klara med om filmen med alla tydliga paralleller till kända kärleksfilmer som "Pretty Woman" och "En officer och gentleman" driver med genren, eller vad är det frågan om?
Eftersom filmen slutar precis lika tuttenuttigt som de två nyss nämnda, så kan det väl inte vara en drift med genren? Eller???
Månne är det en översvämmande hyllning???
Filmen svämmar också över av otrohet, vilket gläder oss människocyniker.

Det bästa med filmen är Kjell Bergqvists bittra figur.
Bergqvist bara äger de allt för få scenerna han är med i.
Hans vresige och ilskne fransklärare känns lika bra som en nybakad baguette i picknickkorgen.

Filmen är inte dålig, men inte heller bra .
Det är en film för er som finner nöje i att tro och drömma om kärlek till ljuv musik. Filmen är svårare att ta för bittra cyniker som mig i och med att jag slutade på tro på lycklig kärlek efter att mina nallebjörnar blivit utslitna.
Apropå musik, så är soundtracket det näst bästa med filmen.
Framför allt ska jag leta upp den låt som spelas när filmen är som olyckligast och det regnar vid en busshållplats.
Både scenen och musikvalet passar bittra själar, inklusive mig som fångad i egna klichéer funderar över livet och kärleken hela vägen till tunnelbanan.