Småtjuvar emellan
(Small Time Crooks)

Woody Allens senaste underverk är ett sannskyldigt sammelsurium av manuskrumbukter och lustiga sidospår.
Det är samtidigt en väl fungerande helhet.
Hur är detta möjligt? undrar vän av ordning.

Woody Allen leker inbrottstjuv © Triangelfilm

Jo, filmen börjar som vore den en Disney-film om Björnligan, med en klantig trio, som raskt blir en kvartett fumliga kriminella element.
Mycket slapstick, saker går sönder och folk trillar.
Mycket roligt om man gillar sådant, och det gör jag.
En del springfars; "Nej! Ni får inte gå ner i källaren där vi håller på att bygga en tunnel under vägen som ska ta oss in i banken…"
Det hela håller dock hög klass och det är inte utan att man kommer att tänka på Helan och Halvan, i deras bästa stunder.

"Swisch", säger det och filmen är plötsligt en framgångshistoria.
Den kakförsäljande hustrun, som agerat täckmantel för tunnelbyggandet, visar sig vara en virtuell virtuos vid bakugnen och kakorna säljer som läskeblask en solig dag.
Istället för bankrån blir det alltså storföretag, och även om skillnaden kan tyckas liten, så är även detta väldig roligt att titta på.

Så övergår filmen till ett Pygmalion-avsnitt när de snuskigt nyrika försöker skaffa sig klass också, och Shaws bok förekommer såklart också i filmen.
Allt tar så klart sin ända i förskräckelse, men också i försoning.
Och utan att berätta exakt vad som händer, så vill jag mena att det inte hade gått att nå fram till det slut som ändå nås, utan detta aningen hoppiga manus.

Även Woody Allen lyckas charma mig där jag sitter i salongen, visst är han väldigt medveten om hur duktig han är på att spela neurotisk och överförsiktig, men han gör det så pass bra och med en sådan stuns i den mer fysiska sidan av komedin att man förlåter honom den där överlägsna "kolla vad jag kan"-blicken och bara rycks med, hänförd av att man kan komma undan med att göra rolig kvalitets-slapstick, när vi skriver 2002.

Det här är vad man skulle kunna kalla "en varm och livsbejakande film", men man kan ju låta bli också. Men det är en rolig film, och tamejtusan om den inte inger en lite hopp och framtidstro också.
Det går ett elakt rykte om att Woody Allen skulle ha blivit en lättviktare på gamla dar. Det är i allra bästa bemärkelse sant, han är en ljuvligt hemtrevlig pajas, som man får lust att bjuda hem på kaffe. Grovmalet.

Innehållsförteckning:
Björnligan
Pygmalion
Kakbak
Slapstick

Svensk premiär: 8 mars 2002

Wilhelm Hedin : 02-03-11