Jag gillar att se utländsk film, särskilt av någon anledning faktiskt iransk film. Jag tycker det ger en möjlighet att se hur livet ser ut i delar av världen som man bara ser på TV när de bombas.
Om landet i fråga bara är för mig tillräckligt exotiskt så kan jag till och med se filmer i genrer som jag annars inte har tålamod med.
Dock är avantgardistisk minimalist-film inte en av de genrerna. Detta ligger "Tio" i fatet på det mest eländiga sätt.

Amin, erkänn att enbart hans minspel får er att vilja slå honom. © Folkets Bio

Abbas Kirostami, som ju för att vara en iransk regissör inte på något sätt är okänd, har nämligen beslutat sig för att hela filmen skall utspelas i en bil. Filmad från insidan. I extremt statiska vinklar och bildkompositioner. Med så få klipp som möjligt.
Därför får vi som åskådare inte se så mycket av Teheran, där filmen förmodligen utspelar sig, annat än de glimtar man kan se ur ett bilfönster. Deras bilar ser ut som våra, way to go för kulturell samhörighet.

Sen är storyn en sån där avantgardistisk minimalist-historia, värdig en dogmastämpel. En ung kvinna kör bil och plockar upp olika människor. Först hennes lillgamle son. Ni som inte gillar lillgamla barn skall redan nu se er om efter en annan film. Sonen Amin är lillgammal deluxe. Lillgammal supreme till och med.Till detta kommer att hans lillgamla värderingar är pappas extremt patriarkala och surfundamentalistiska världsåskådning.
Amin gillar inte mamma. Inte alls.

Mamma har nämligen tagit ut skilsmässa och lever med en ny man som är snäll mot mamma. Så får det inte vara. För att påvisa hur fel detta är så ägnar Amin oändligt lång tid åt att ömsom skrika lillgammeliteter med hög röst och ömsom gestikulera (med ett kroppspråk som fick mig att sträcka mig efter revolvern) som om han med oändligt tålamod försökte förklara något för en riktigt, riktigt debil person.

Dessutom jobbar mamma, sånt får inte en kvinna hålla på med.
Att Amin är dum i huvudet fattade jag efter tre minuter, men denna första scen i filmen drar ut på så lång tid att jag leter efter nödutgångar. Inte en enda gång klipper kameran över från Amin och hans apcharader heller så till sista undrar jag om det är Roy Andersson som i hemlighet stått för regin.
Efter att denna scen slutar med att den lille ayatollan lämnar bilen i vredesmod så blir det ett sån härlig brutalklipp och nästa scen begynner.

Vi får i tio episoder se bilförarkvinnans syster, en mystisk religiös liftartant, en prostituerad, en vänninna som lämnat sin pojkvän och en kvinna som vill gifta sig med sin pojkvän.
Varför vår protagonist plockar upp alla dessa kvinnor och kör runt dem i sin bil framgick inte. Kanske jobbar hon som taxichaffis, men varför tar hon då aldrig betalt?

Eftersom det är iransk dogma vi har att göra med så är ljussättningen obefintlig. Finns det något mer upplyftande att i tio minuter höra dialog på ett främmande språk i nästan totalt mörker då och då bristfälligt punkterat av en gatlyktas sken? Det vore i så fall rotfyllningar, deklarationer och kinesisk vattentortyr.
Jag kände dessvärre inte ett dugg inför den här filmen, vilket är synd.
Jag vill kunna rekommendera alla att se film från andra delar av världen, men det här är en film för er som tycker att "Sånger från andra våningen" var för sprallig och hetsig i sitt bildspråk.

Innehållsförteckning:
Två bildvinklar
En obscent jobbig unge
Skilsmässa på iranska
Allt du kan se av Teheran snett ner genom sidofönstret på en bil

Svensk premiär: 28 november 2003