Tinke
(Ulvepigen Tinke)

Den föräldrarlösa flickan Tinke letar med stort egensinne, viss vedermöda och stor hjälp från nyfunna vännen Lasarus efter den släkt hon aldrig träffat.
Detta danska drama om vänskap mellan två barn och att hitta en familj att höra hemma hos förtjänar ett bättre öde än att stämplas som en barnfilm och dubbas till svenska.

Lasarus (Peter Jeppe Hansen) och Tinke (Sarah Juel Werner) i filmen "Tinke" © Triangelfilm

Förutspåelsen att detta skulle vara ett slags korsning mellan "Kulla-Gulla" och "Pelle Erövraren" visade sig inte vara helt malplacé, även om den ändå har en mer humoristiskt lättsam än svårmodig ton.
Vilket är en bedrift med tanke på den i grunden tragiska och hjärteknipande handlingen.
Filmen bygger på barnboken "Hungerbarnet" av den populära danska barnboksförfattaren Cecil Bødker. (På svenska tidigare utgiven under namnet "Vem vill ha Kristin?", men nu i nyupplaga som "Tinke - Ulvens dotter", Rabén & Sjögren)

Historien utspelas på den danska landsbygden i mitten på 1800-talet.
11-årige drängen Lasarus är ute och vallar husbondens kor när han upptäcker en mycket smutsig, skygg och hungrig flicka.
Med hjälp av mat lyckas han få kontakt med henne och efter ett tag avslöjar han hennes stora hemlighet.
Båda föräldrarna är döda och hon bor ensam i deras ruckel med två höns som enda sällskap.Av rädsla för att bli satt på fattighus har hon hållit sig för sig själv.
Ett halsband och en uppmaning att försöka hitta morföräldrarna var det sista hon fick vid sin mammas dödsbädd.
Lasarus tar sig an henne och tar hem henne till sin husbonde, men den minst sagt egensinniga Tinke är inte alls så lydig som hennes nya matmor skulle önska.
Hon vill ha en dotter och försöker få Tinke att kalla henne mamma, vilket inte riktigt funkar.
Istället vill Tinke umgås med den några år äldre Lasarus eller familjens utvecklingsstörde son Harald som sover i ett låst bås i lagårn.
Den stränge och elake husbonden vill helst att hon skall skickas till fattighuset, men ångrar sig när han får nys om att hon eventuellt har rika släktingar.

Filmen är varm och rolig.
Främst för att Tinke är en tjurskalle som gör precis som hon själv vill och försvarar sig med näbbar och klor. Streetsmart skulle man kunna kalla henne om hon inte kom direkt från ödebygden där en upptrampad skogsstig är det närmaste en gata man kan hitta.
Hon gallskriker, bits och klättrar ut genom fönstret när hon blir inlåst.
Hon smutsar ner den nya finklänningen, leker med vem hon vill och räds varken vargar, jättebebisar eller snobbiga överklassdamer.
Morrar åt de elaka, spottar ut maten på tallriken och blänger tyst och trotsigt.
Om man efterlyser starka kvinnliga personer på vita duken så är det här en perfekt film. Det är oftast männen som står handfallna och kvinnorna som är rådiga och starka.
Skönt perspektivbyte.

Den största missen för denna danska film är ändå att "alla talar svenska".
I min värld betyder det att den tänkta huvudpubliken är för unga för att kunna läsa en textremsa, dvs är under 7-8 år.
Jag tycker att den här filmen på intet sätt är en barnfilm som bör riktas till ungar i den åldern.
Jag är visserligen helt för socialrealism framför en Disney-glättad värld där tekannor sjunger och dansar, men jag vete fasiken om jag tycker att en film där ett barn själv begraver sin mamma som legat död ett halvår och där det är mycket känslomässigt starka scener bör nischas som en barnfilm.
Jag tycker gott att man skulle ha kunnat presentera denna film utan dessa snäva premisser.
Den lämpar sig minst lika bra för vuxenpublik, som givetvis inte kommer att välja den i lika hög grad på grund av dubbningen. Synd!

Dubbningen till svenska funkade ända förvånansvärt bra. Kanske för att de nordiska språken är så pass lika att läppsynken blir rätt ok trots allt. Ibland passar inte replikernas tonfall så bra till skådespeleriet, men på det stora taget är det inte så störande som man kunnat tro.
Skådespelarinsatserna är mycket bra. Både Tinke (Sarah Juel Werner) och Lasarus (Peter Jeppe Hansen) gör strålande insatser. Det känns väldigt äkta.
Detta är regissören Morten Køhlerts spelfilmsdebut och har vi tur får vi även i Sverige njuta av fler alster från hans håll i framtiden.