|
Time Machine
Gamle socialisten och SF-författarn HG Wells tas till
heder igen.
Den här gången är det tidsreseklassikern "The
Time Machine" som adapterats till film, lustigt nog regisserad
av en av författarens släktingar, Simon Wells.
Släktskapet till trots kan man inte påstå att Simon
lyckats göra farfarsfar rättvisa. Filmen "Time Machine"
är påtagligt dimensionslös om än underhållande
för stunden.
 |
Guy Pierce och Samantha Mumba i "Time
machine"
© Dreamworks/ Warner Bros |
Guy Pierce spelar forskaren Alexander Hardegen, en
relativt disträ typ med en märklig fixering vid klockor.
När en obehaglig lurk tar och skjuter Alexanders fästmö,
och det på själva förlovningskvällen, blir
hans fixering en besatthet och han ägnar all sin tid åt
att bygga en maskin som skall vrida tillbaka tiden för honom.
Efter att ha försökt rädda sin tilltänkta bara
för att se henne istället mejas ner av en skenande vagn
vid samma tidpunkt som hon i en annan existens sköts blir Alexander
förkrossad.
Varför i hela fridens namn kan man inte ändra på
det förflutna, tänker han.
Som varje förnuftig man skulle gjort resonerar även vår
hjälte att någon i framtiden måste ha löst
ett så här löjligt simpelt problem och åker
därmed fram till cirka år 2030. Väl framme märker
han att hans fina hus på Manhattan rivits för att lämna
plats åt en skum gränd.
I denna lämnar han kvar sin tidsmaskin och ger sig av för
att leta efter lärdom på biblioteket.
Det är här filmen verkligen faller första gången.
Jag kan köpa tidsresor, hur mycket de än bryter mot fysikens
lagar.
Men ber du mig tro att man kan parkera sin tidsmaskin i en gränd
i downtown New York utan att någon snor allt som blänker,
monterar av koaxialaxeln, krossar datumrutan, sprejar snuskiga ord
över allt och lämnar ett vrak uppallrat på ett par
timglas efter sig, vägrar jag.
Nåja, väl i biblioteket blir han hånad av den lokala
lånekortsavläsaren, en jättekraftfull dator som
av någon anledning manifesterar sig som Orlando Jones
projicerad i en glasskiva.
Datorn föreslår att Alexander skall läsa lite HG
Wells, sjunger en stump ur musikalen The Time Machine
och är allmänt oförstående.
Vår tidsresenär tänker att man i framtiden kanske
är mindre ohövlig mot genier från en annan tidsålder
och det bär iväg igen.
Nästa stopp blir en jord sju år senare där månen
trillat i bitar och regnat ner överallt. (Bilder på stora
stenblock som krossade skyskrapor klipptes tydligen helt oväntat
bort efter 11/9-2001.)
En olycka kastar maskinen ett jättekliv framåt. Turligt
nog så stannar Manhattan kvar på torra land trots 800.000
år av erosion och istider, annars hade det blivit lätt
pinsamt när Alexander klev ur maskinen ut på havsbotten.
Framtiden är ett primitivt ställe, de beskedliga Eloi
lever i fågelholkar på klippväggarna och bygger
väderkvarnar som monument över sina döda. Alexander
upptäcker att de behändigt nog talar engelska som sitt
andra språk.
De har nämligen bevarat alla New Yorks gatuskyltar och statyplaketter
och bevarat minnet av "stenarnas språk".
Hur dom kan föra en vettig konversation på den grunden
förtäljer inte manus.
 |
Jeremy Irons och hans peruk
© Dreamworks/ Warner Bros |
Eloikvinnan Mara (Samantha Mumba) som lär ut stenarnas
språk och hennes bror Kalen (Omero Mumba, ja dom är
syskon i verkligheten också) blir genast vänner med vår
urtidsman och allt är frid och fröjd.
Frid och fröjd om inte vore för Morlockerna det vill säga.
Alla som är bekanta med sin Wells vet att Morlockerna är
onda, fula, bor under jord och jagar Eloi.
Så även i den här filmen.
Givetvis blir Mara kidnappad av slemma fulingar och måste
räddas, främst av allt från Übermorlocken,
en liderlig sälle med mentala krafter och närapå
frilagd ryggrad, spelad av Jeremy Irons i vit peruk.
Det här är en underhållande film för stunden,
men ger man den mer än så så känner man sig
märkligt tom.
Man tycker att handlingen borde ta sig när Morlockerna rycker
in för att styra upp i stenålderidyllen, men istället
levereras ett par lama antydningar och lite kannibalismkittleri
för att sedan ta slut cirka en kvart för tidigt.
Jag säger inte det särskilt ofta men den här filmen
var på tok för kort, eller möjligen för lång
på fel ställen.
Mycket som verkade intressant blir aldrig mer än antydningar
och den påhängda hustruhistorien, i Wells roman var det
ren och skär nyfikenhet som drev tidsresenären, tar på
tok för mycket plats från framtidsvisionerna.
Det finns två intressanta vinklar att ta sig an HG Wells original,
orgie i framtidsvisioner eller kampen mellan Eloi och Morlocker.
Märk väl att en mördad hustru inte ingår i
någon av dessa lösningar.
Filmens upplösning är dessutom så mycket guden
i lådan att jag nästan kände mig lätt lurad
då rättmätig smisk utdelades på Jeremy Irons
vanskapta bak.
Om jag då inte skall vara allt för elak så vill
jag ända säga att Time Machine är visuellt mycket
tilltalande (bortsett från herr Irons då) och många
av tidsresescenerna är roliga att se.
Skådespelarna är ok.
Guy Pierce gör inte direkt sin bästa roll, men Wells Jr
är ingen stor regissör heller. Syskonen Mumba gör
väl rätt bra ifrån sig för att vara musikbrats
som fått rollerna för att de vill brädda respektive
karriär.
Orlando Jones gör en betydligt mycket roligare roll än
i "Evolution" (något som i praktiken betyder
att han inte sticker in huvudet i anus på något jättestort
och jätteäckligt) som den syrlige biblioteksdatorn Vox.
Jeremy Irons, slutligen, gör så gott han kan, sminkad
till Marilyn Mansons farfar som han är.
Vill man resa framåt i tiden cirka en och en halv timme så
är Time Machine förmodligen rätt film att visa under
resans gång. Vill man däremot få hjärnan lite
kittlad av tankeväckande SF så ligger "Star Wars
I: Det mörka hotet" på en högre filosofisk
nivå.
Innehållsförteckning:
Spridda skurar från originalromanen
Monster
En glansig och fin tidsmaskin
Tuffa effekter
Svensk premiär: 5 april 2002
Harald
Åberg : 02-04-05
|
