Tears of the sun

Mannen som är bäst lämpad i hela filmvärlden på att se sliten, plågad och härjad ut är tillbaka i en roll där detta hans specifika ansiktsuttryck kommer till rätta. Bruce Willis spelar A.K Waters som är befäl över en grupp av soldater som tillhör elitens elit. Då talar jag förstås om det mytiska amerikanska elitförbandet Navy SEALS.
Tanken är att detta förband skall kunna sättas in var som helst och när som helst, vilket i "Tears of the sun" innebär Nigerias djungler.

Cole Hauser som James "Red" Atkins och Bruce Willis som A K Waters i "Tears Of The Sun" © Columbia Pictures

Militärkupper i Afrika brukar innebära att västerlänningar på plats får hemtransport, med hjälpa av till exempel USA:s armé, medan de infödda blir utsatta för svåra lidanden när en despot ersätts av någon som är ännu värre.
Waters uppdrag är till en början enkelt då han av sin chef Rhodes (Tom Skerritt) just får i uppdrag att plocka hem två nunnor, en präst samt doktorn Lena Kendricks (Monica Bellucci).
Alla dessa befinner sig i och omkring en missionsstation ute på landet mitt i djungeln. Waters order är solklara. Han får inte på något sätt blanda sig i konflikten i landet, utan hans jobb är bara att ta hem de ovan nämnda.
Till en början ser det ut som att Waters lyder detta, men till slut låter han sig påverkas av människors nöd och försöker rädda så många som möjligt med hjälp av sin lilla elitstyrka.

Med hundra procents stöd från försvarsdepartementet och flottan har Antoine Fuqua regisserat en krigsfilm som för all del är skickligt och realistisk gjord, men ibland också ger besk eftersmak.
Sett ur propagandasynpunkt så är det faktiskt så illa att "Tears of the sun" är 2000-talets "Gröna baskrarna".
Fienden är en hord ansiktslösa grymma och galna muslimska rebeller som mördar alla kristna de kommer över efter att stympat och våldtagit dem.
Våra kristna hjältar däremot ägnar sig åt rättfärdigat våld.
Fienden mördar, vi neutraliserar. John Waynes subjektiva låtsasskildring av Vietnam har fått en arvtagare.
Alla vet hur USA betedde sig i Vietnam när det var som värst.
Det rättas till på filmisk väg i "Tears of the sun" när Waters & co hindrar en massaker på bybor. Jag kommer inte ifrån att tänka på Song My-massakern i Vietnam då oskyldiga civila bybor våldtogs och slaktades av löjtnant Calley och hans män. Här står Waters som symbol för upprättelsen.
Nu är det USA som hindrar sorgliga ursäkter till män i uniform från att begå avskyvärda brott. Tiderna förändras.
Jag måste ändå nämna massakern i den afrikanska byn som en nödvändig påminnelse över vad som faktiskt sker i Afrika idag. Det är en av de mest otäcka och starka filmskildringar av detta slag som jag sett. Jag var glad när rebellerna i byn till slut fick smaka bly. Barbarer är vi allihopa mer eller mindre.

Ska du se filmen så titta ända tills de överlevande släpps in i Kamerun.
Då blir det för mycket av allt. Kavalleriet kommer till räddning…Svarta tacksamma ansikten tittar upp mot doktor Jesus Kendricks och talar om hur mycket de älskar henne. Kristendomen skall segra till slut känns det som…
Besk eftersmak var ordet samtidigt som filmen ändå nog ger en god bild över hur kaotiskt och vidrigt det på sina håll är för folket i Afrika idag.

Innehållsförteckning:
Inspelad på Hawaii
Aunt Molly från familjen Macahan (Fionula Flanagan)
Kameruns flagga