Egotrippad regissör poserar. © Noble Entertainment

"Tarnation" har redan fått oförskämt mycket uppmärksamhet vid diverse filmfestivaler och hypen börjar nästan kännas lite larvig.
Hur spännande kan det vara att hälsa på hemma hos en okänd mans dysfunktionella familj?
Ja, fråga alla som sitter limmade framför Big Brother. För även om "Tarnation" snuddar vid stora ämnen som psykisk misshandel, feldiagnoser och tvångsvård så har slutprodukten inte blivit mycket mer än en egotripp för regissören och en möjlighet för åskådarna att gotta sig i hans personliga elände. Men sånt går ju som sagt hem nu för tiden.

Det råder dock ingen tvekan om att filmandet har fungerat som terapi för Jonathan Caouette själv, och det är kanske detta som vissa upplever som så fascinerande. Från elva års ålder har han filmat sig och sin omgivning, intervjuat släktingar och spelat olika roller framför kameran.
Nu kommer materialet till användning när han klipper ihop sitt tämligen narcissistiska ångestbygge och lämnar ut det till allmän beskådan.

Filmen är bitvis skickligt sammansatt och innehåller både privata filmklipp och diverse arkivmaterial. Tempot är hyfsat och då och då lyckas Caouette faktiskt få mig intresserad av saker som egentligen inte borde ha något som helst allmänintresse.
Vissa scener blir dock en aning tjatiga, medan andra känns lite väl iscensatta. Och faktum är nog att filmen hade kunnat bli bättre om den inte hade gjorts av Caouette själv. Jag hade ofta välkomnat en helt annan distans till materialet än vad han kan erbjuda.

Innehållsförteckning:
Besvärlig barndom i två generationer
Medierad självterapi
Imponerande lågbudgethantverk

Svensk premiär: 18 februari 2005