America's Sweethearts

En romantisk komedi som både är en "Fula Ankungen"-story och ett litet ironiskt, och låtsat internt, tjuvnyp till Hollywoods filmbransch.
Därtill Julia Roberts, de tokroliga kärlekskomediernas okrönta drottning, och Billy Crystal som ett slags flamsighetens Woody Allen.

Toppa med en psykotisk hund som slickar folk i skrevet, en man som ramlar på en kaktus och får taggar i skrevet och att ett bråk i filmen handlar om storleken på det som en av rollfigurerna har i skrevet.
Hela filmen utspelas inte under bältet, men den når inte särskilt mycket högre höjder. Om man inte räknar en tokrolig "självmords"-scen med plågsamma förvecklingar på ett tak...

Caterine Zeta-Jones spelar den skådespelande egodivan Gwen.
Ena delen av de omsusade turturduvorna Gwen & Eddie (John Cusack), som både på vita duken och privat varit Hollywoods mest lyckade par i åratal.
En bild som gått i kras när Gwen abrupt lämnat sin man för en läspande spanjor (Antonio Banderas-vibbar nån?).
Eddie har efter ett nervsammanbrott mer eller mindre bosatt sig på en religiös retreat där han insuper kryptiska levnadsvisdomar från en korrumperad guru och trånar efter Gwen.
Deras sista gemensamma film behöver, speciellt för Gwen vars popularitet har dalat drastiskt, bli en publiksuccé och filmbolaget tänker göra allt för att det skall se ut som om de är på väg att återförenas.
Vilket kompliceras av att Gwen är genuint ointresserad av nåt utom sig själv och Eddie balanserar på sammanbrottets rand hela tiden, allt medan han snortar lugnande örter.

Den kickade PR-agenten Lee Phillips (Billy Crystal) får ett löfte om att få tillbaka jobbet om han bara fixar maximal publicitet och stort publikintresse inför filmpremiären. Och fixar ihop det gamla radarparet - America's sweethearts.
Ytterligare en komplikation är att den excentriske regissören Hal Weidmann (Christopher Walken med skurmoppsfrisyr) vägrar visa filmen för filmbolaget innan han visar den för pressen.
Ett tilltag som man i sinom tid tydligt förstår orsaken till...

Naturligtvis kör allt ihop sig svårt på det hyrda hotellet i öknen dit ego-Gwen, neuros-Eddie, de beräknande & cyniska PR-människorna och de hyenaliknande, men lättledda journalisterna samlas för pressvisningen.
Denna intrig är dock bara en kuliss till America's sweethearts egentliga stjärna - Julia Roberts. Hon spelar nämligen huvudrollen som "den fula ankungen" och tillika Gwens hunsade lillasyster/assistent Kiki.
Kanske passar rollen som alldaglig, grå liten mus inte henne som hand i handske även om de flesta kvinnor för all del ser ut som skit i jämförelse med den bländande Zeta-Jones.
Som för övrigt spelar bitch så övertygande att man undrar om hon är sympatisk i verkligheten.
För att ytterligare poängtera hur hopplöst oattraktiv lillsyrran åtminstone varit, framgår det att Kiki bantat ner sig 30 kilo.
För att illustrera detta finns det härligt fördomsfulla flashback-bilder på en tantig glasögonorm med illasittande kläder och munnen full med mat.
För att man riktigt skall förstås denna enastående förvandlingen.
Övertydligheter och uttjänta klyschor av den typen formligen kryllar det av i filmen.
Behöver jag tala om att den hunsade, godsinta, ängalika, undanskuffade lillasystern i hemlighet är förälskad i den hjärtekrossade Eddie och att slutet på den här filmen är lika överraskande som att Kalle Anka visas på julafton?

Nivån på skämten, vändningarna i handlingen och de grovt tillyxade parodierna på olika typer av människor indikerar att målgruppen är de som är extremt lättroade och har en IQ som är lägre än deras skonummer (det oroar mig svårt att en tredjedel av journalisterna på pressvisningen tycks tillhöra denna kategori med tanke på alla de omotiverade skrattsalvorna)
Som romantik betraktat är det inte romantiskt.
Som komedi betraktat är den inte roligt.
Som satir mot Hollywood är det tandlöst som en ukrainsk bondgumma.
Som "Fula ankungen"-saga är den så ledsamt trött att en Energizerbunny skulle falla i koma.

Innehållsförteckning:
Julia Roberts mun
Trötta klyschor, om allt upptänkligt
90% usla skämt, 8% acceptabla skämt, 2% roliga skämt
Inte så mycket mer

Svensk premiär: 31 augusti 2001

Mia Gustavsson : 01-08-30