Morgan Spurlocks "Super Size Me" är ytterligare en av de samhällskritiska poppis-dokumentärer som dykt upp de senaste åren och den här gången är det McDonalds som får sig en släng av sleven.

Dagliga hälsokontroller är tydligen nödvändiga om man äter mycket skräpmat. © Sandrew Metronome

För att vara en film som säger sig slå ett slag mot snabbmaten visar "Super Size Me" upp förvånansvärt många sekvenser av smaskiga hamburgare. Den första delen av filmen sitter man mest och är lite småsugen. Först när de riktigt äckliga sekvenserna kommer börjar man bli lite fett- och sockermotståndare. Kanske är det ett medvetet val eftersom McDonalds presskår konsekvent vägrar ställa upp och låta sig intervjuas.

Spurlock försöker desperat kompensera för det uppenbara ställningstagandet mot snabbmaten, bland annat genom att visa upp en man som ätit över 19.000 Big Macs. Samtidigt tar Spurlock till ganska grova medel för att få fram sitt budskap. I brist på makthavare som är villiga att låta sig intervjuas låter han sin vrede gå ut över en oskyldig skolmatstant.

"Super Size Me" har en hel del brister. Till skillnad från Michael Moores "Farenheit 9/11" saknar "Super Size Me" en story och dess röda tråd är bitvis ganska så luggsliten. I början av filmen verkar Spurlock tvivla på om snabbmatsdieten kommer ge några effekter och vräker därför i sig abnormt mycket, vilket får honom att framstå som mindre seriös än han egentligen är.

Över lag är "Super Size Me" en tankeväckande och bitvis riktigt underhållande film om än inte riktigt i klass med lite seriösare hållna dokumentärer. Men det behöver den inte heller vara i en tid då MTV-generationen med glädje slurpar cola och konsumerar dokumentär-light filmer.

Innehållsförteckning:
McDonalds
Hamburgare
Vältränad snubbe blir fläskig
McDonalds-bashing
Mera hamburgare
Läkare som förutspår ond, bråd död
Mera snabbmats-bashing

Svensk premiär: 17 september 2004