Mer eller mindre dysfunktionella familjer är populära på film, både i komedisammanhang och inom den så kallade independentfilmen.
Den på sätt och vis typiska indie-komedin "Little Miss Sunshine" förlitar sig också på en grupp närbesläktade personer som brottas med skral ekonomi, amerikansk livsföring och varandra.
Men den gör det med den äran.

Det är inte bara familjen som är på väg mot kollaps. © Foxfilm.se

Hemligheten med receptet ligger i karaktärerna.
Det var faktiskt länge sedan jag såg en komedi med ett så lyckat persongalleri och klockren rollbesättning.

Greg Kinnear spelar Richard Hoover, den forcerat optimistiske familjefadern som har läst alldeles för många självhjälpsböcker.
Hans fru Sheryl (Toni Collette) är en något mer jordnära person, men som även hon har färgats av omgivningens krav på lycka, pengar och framgång.
Hennes olycklige, homosexuelle bror Frank – lysande gestaltad av Steve Carell – är världens främste Proust-kännare som hamnar hemma hos familjen Hoover efter ett misslyckat självmordsförsök.
Tonårssonen Dwayne har, inspirerad av Nietzsche, avlagt ett tysthetslöfte och är inne på sin nionde månad utan ett ord, medan den sjuåriga dottern Olive bara drömmer om att få medverka i skönhetstävlingar.

Familjen inhyser också farfar (spelad av Alan Arkin), efter att denne blivit utkastad från servicehemmet för att ha snortat heroin och haft sexuellt umgänge med alltför många av de kvinnliga inneboende.
När familjen med kort varsel får veta att Olive har kvalificerat sig till den prestigefyllda "Little Miss Sunshine"-tävlingen tvingas man av olika anledningar packa in hela gänget i sin gamla folkabuss för att köra de hundra milen från Albequerque, New Mexico till Redondo Beach i Kalifornien.

Det blir naturligtvis en resa som kantas av missöden, slitningar och tålamodsprövande motgångar. Och föga förvånande innebär det samtidigt en inre resa för samtliga inblandade, med personliga insikter och stärkta familjeband som följd.
Det är på grund av denna dramatiska standardkonstruktion som filmen kanske kan uppfattas som aningen typisk i sin genre, men samtidigt finns här mycket som räddar den från att bara bli en i mängden bland alla småputtriga dramakomedier.

Förutom de lyckade rollkaraktärerna är det framför allt skådespeleriet och den komiska timingen som lyfter "Little Miss Sunshine"en bra bit över konkurrenterna.
Paul Dano, som spelar Dwayne, lyckas som få med att ge den truliga tonåringen ett ansikte, och detta trots att han inte yttrar ett ord under större delen av filmen. Och blott tioåriga Abigail Breslin är nästan läbbigt bra som den rultiga lilla Olive, vars ohippa kläder och alldeles för stora glasögon knappast passar in i sinnebilden av en typisk skönhetstävlings-deltagare.

Filmens manus är skrivet av debutanten Michael Arndt och för regin står äkta paret Jonathan Dayton och Valerie Faris som tidigare främst har regisserat en rad musikvideos och reklamfilmer. Något säger mig att "Little Miss Sunshine"bara är början på en lyckad karriär även inom det lite längre formatet.

Innehållsförteckning:
"Winners and Losers"
En gul, risig VW-buss
Djup kontra yta
Motstridiga livsfilosofier
En snuskig polis
Rick James "Super Freak”

Svensk premiär: 24 november 2006