Marcus (Leo Fitzpatrick) är CP-skadad och när
författardrömmar.
Han är ihop med Vi (Selma Blair). De är klasskamrater
på universitetet och läser en kurs i kreativt skrivande
för Gary Scott (Robert Wisdom), en gång i tiden
Pulitzer-pristagare.
Gary Scott botar sin bitterhet genom att berätta för sina
elever precis hur lite talang de har. Marcus gör slut med Vi
när hon inte försvarar honom mot en rejäl sågning
av Gary Scott. Vi hämnas Marcus genom att följa med sin
lärare hem och göra allt han ber henne.
I andra delen vill Toby Oxman (Paul Giamatti) göra
en dokumentär.
Under tiden försörjer han sig som skoförsäljare
och delar lägenhet med Mike.
Av en slump stöter han på Scooby (Mark Webber),
en förortskille i high school som knarkar och inte har några
intressen.
Scooby blir huvudpersonen i Toby Oxmans film, och Scoobys familj
ställer upp på att släppa in en kamera i huset.
Allt för att hjälpa sin hopplöst apatiska avkomma.
Toby Oxmans digitalkamera följer familjen Livingstons typiskt
amerikanska förortsliv.
Pappa Livingston (John Goodman) är en amerikansk förortspappa
med homofobi och ölmage som grillar flintastek.
Mamma Livingston är en råddjursögt judisk, neurotisk
amerikansk förortsmamma som bara vill väl.
Mellanbror Livingston är poppis i skolan, spelar american football
och dejtar en hejaklacksledare.
Lillebror Livingston är det oälskade barnet som får
toppbetyg i skolan och är smart av bara farten.
Den avhuggna dramaturgin, de statiska såpascenerna där
kameran dröjer lite för länge vid ett stelnat leende,
den skickliga användningen av klichéer.
Allt är små prov på berättande.
Hur man får göra, hur man inte får göra.
Hur man förvaltar en historia och hur man förvanskar den.
Todd Solondz finns med genom hela filmen, som är en fundering
kring berättande mer än en berättelse.
Vi skriver sanningen, men i och med att hon skrivit ner den blir
den fiktion.
Och hon måste förhålla sig till både till
sig själv som en riktig människa och som en fiktiv karaktär.
Det hela blir riktigt krångligt då jag vet att hon från
början är en fiktiv karaktär skapad av Todd Solondz.
Samma tema kring fiktion- verklighet åtekommer i den andra
berättelsen där Toby Oxman, själv en fiktiv karaktär,
inte vet hur han skall förhålla sig till familjen Livingston,
på samma gång riktiga individer och roller i hans film.
Todd Solondz balanserar som vanligt på gränsen: mellan
kitsch och djupaste allvar, mellan syrligaste sarkasm och äkta
empati, mellan osentimental realism och pretentiös pekoral.
Och jag vet aldrig vilket som är vad.
För den entusiastiska Todd Solondz-publiken är "Storytelling"
en fräsch fortsättning att tycka om. För dem som
upplevde den stark känslan av obehag i Todd Solondz andra filmer,
är "Storytelling" lika obehaglig.
Och för dem som ännu inte stiftat bekantskap med herr
Solondz och hans värld av nördkitch föreslår
jag en introduktion.
Innehållsförteckning:
Todd Solondz nördkitschiga distans
Judeproblematiken
Förtrycket mot afroamerikaner i USA
Förtrycket mot homosexuella
Pubertetens hemskheter
Den borgerliga familjens trauma
Ingen folklighet alls
Svensk premiär: 26 juli 2002
