Medan en fruktansvärd storm drar in över Stockholm finner sig Donny Davidsson mitt i en maktkamp mellan sidor som inte skyr några medel för att nå sitt mål.
Donnys tidigare så ansvarslösa och lättjesamma liv förbyts på bara ett dygn till en ständig rad av komplikationer och en vild flykt undan polisen.

Mannen i svart, Donny och Lova på en kubansk sandstrand. © Sandrew metronome

"Storm" blev hyllad på sin premiär på Stockholms filmfestival, och tilldelades publikens pris. Kritikernas lovord har haglat över den och huvudrollsinnehavarna har dykt upp i TV och pratat sig varma om hur fantastisk filmen är.

Det finns två förklarliga anledningar till detta:
1) Det görs ytterst sällan sån här film i Sverige och det här är nog första gången det inte görs dåligt.
2) Folk har helt och hållet tappat vettet och förstår inte längre någonting om film.

Jag ska börja med det positiva. "Storm" är en sorts kvasi-mytologisk sci-fi/ockultism-film med jäkligt snygg action och en inte allt för ointressant handling. Skådespelarna lyckas bära berättelsen och till och med vanligen så valpigt förvirrade Jonas Karlsson gör ett habilt porträtt av filmens djävulsgestalt.

Helt enkelt den sortens film som inte görs i Sverige, och om någon skulle råka låna ihop en hemvideokamera och tre kompisar för att göra det så skulle det ändå se töntigt ut. "Storm" ser för det mesta faktiskt inte töntig ut, och det är värt poäng.

Varför är jag så grinigt inställd då?

Problemet med "Storm" är att filmen är för rörig. Herrarna Mårlind och Stein har helt enkelt velat för mycket och inte vågat lita på materialet.
Särskilt svag är inledningen då Donnys inre monolog ska förklara för oss vilken slick glidartyp han är.
Inre monolog är vanskligt, i bästa fall, och skall aldrig användas på ett humoristiskt vis i en allvarlig film. Mårlind/Stein tappar greppet om tittaren medan Donny maler på om tvåsamhetens förtrryck, onani och att hans chef på Nöjesguiden älskar att bli tagen i häcken.
Som ett gammalt uttryck i branchen säger: "Show, don't tell".
Ja, helst inte onanin då (som vi dessvärre faktiskt får bevittna) och inte heller hans chefs utflykter i sexuell esoterika, men det går kanske att visa vilken sorts person Donny är utan att han ska hålla låda.

Sen görs det för mycket, allt för mycket, resor i det inre. För mycket bataljer i det yttre. För mycket inklippt tecknad film. Och för mycket glimt i ögat.
Det är som om man inte riktigt vågat tro på att det ska gå att göra en cool svensk film, så man smyger in oerhört töntiga one-liners i hopp om att vi ska förstå att de inte tar sig själva på allvar.

Och det finns riktigt konstiga feltänk.
Donnys bror, som är så mörkrädd att hans lägenhet är täckt av ljusslingor och inte har ett mörkt hörn, kommer hem till Donny mitt i natten.
Hur kom han dit? Avsöndrar han ett inre ljus som hjälper honom igenom ett stormdrabbat höststockholm?
Hur kommer han utanför dörren ens, eftersom han i scenen hos Donny uppenbarligen inte greppar konceptet med timerljus och lysknappar i trappen. Det är inte som om hans eget trapphus är så jädra välbelyst.

Vad det lider tvingas Donny in på en inre resa av den karatesparkande skyddsängeln Lova som tillsammans med sin medhjälperska riskerar livet för att ge Donny en mystisk ask de stulit från den onde mannen i den svarta kostymen.
Det hela utvecklar sig till en kamp om Donnys själ, och han tvingas bege sig dit han aldrig någonsin velat återvända - sin barndoms Vänersborg - och där uppleva de nesliga felsteg han gjort som lett honom dit han är idag.

Det hela blir i slutändan en sorts bisarr blandning mellan "Omen", "Matrix" och "Charles Dickens julsaga".

"Storm" är värd att se. Den är cool och den är snygg och jag hoppas verkligen att den, "Frostbiten" och "Låt den rätte komma in" kan sätta en ny agenda för svensk film.
En ljusnande framtid där det inte bara behöver vara polisfilmer, varma komedier om skilsmässor och hjärtskärande traumabearbetningar om hur en älskad partner dör i en personlighetsförändrande sjukdom.

Men samtidigt måste filmerna bedömas efter sina kvaliteter och kritiseras därefter så att inte filmmakarna tror att de gjorde allt rätt den här gången och inte utvecklas.
För i så fall har vi bara skjutit fram gränsen för den svenska taffligheten inom genrefilmen en bit istället för att för alltid lämna den bakom oss.

Innehållsförteckning:
Eva Röse delar ut storstryk
Snyggt filmad action
Hållbara specialeffekter
En bra grundtanke
Brist på tilltro till materialet
Lite för mycket av mycket

Svensk premiär: 20 januari 2006