|
Star Wars II: Klonerna anfaller
Tio år har gått i Star Wars-universum sen förra
filmen.
Anakin har växt upp och är lärling till Obi-Wan Kenobi,
vars tålarmod prövas hårt av "the young one's"
problem med att lära sig att uppföra sig så disciplinerat
som det anstår en Jedi-riddare.
Amidala har blivit senator för Naboo och är som sådan
utsatt för mordattentat. Återigen korsas Anakins och
hennes vägar, när han och Kenobi blir hennes livvakter.
Republiken hotar att falla samman när en separatiströrelse
ledd av en avhoppad Jedi, greve Dokuu, smider ränker.
Upplagt för en hård fight mellan de onda och de goda
anhängarna av "the force" alltså...
Den femte, eller i Star Wars-världens kronologi - den andra,
filmen är ett sätt att rädda ansiktet för George
Lucas. De gamla fansen som älskade 70-talets trilogi skall
lockas tillbaka och de nya fansen som gillade "Episode I"
från 1999 skall hållas kvar.
Även om George Lucas inte medger det öppet så har
han nog lyssnat en hel del på ilskna fans som kritiserat den
barnsliga approachen i "Episode I".
Få figurer har blivit så hatade som filmens comic sidekick
JarJar Binks, en långörad drullputte som likt
en Papphammar halkar, snubblar och fånar sig fram genom
historien. Han har blivit anklagad för att vara alltifrån
gay till en nidbild av en servil och underintelligent "nigger"
som bäst skulle platsa i en Ku Klux Klan-värvningsfilm
från 50-talet.
Historien om den unge Anakin ansågs för sockersöt,
manuset fick kritik och de gamla fansen rasade över att Star
Wars på det hela taget inte höll måttet.
Spiken i kistan blev första delen av Peter Jacksons
"Sagan om ringen" där fansen fick allt det
äventyr de saknade i SW:TPM.
Kanske blir domen mildare denna gång?
I "Episode II" har Lucas alltså återgått
till det mörka, hotfulla och för all del mer äventyrliga
i Star Wars-historien.
Visst finns det en hel del skojiga aliens, lustiga smågnabb
mellan mästaren & hans lärjunge och inte minst den
butler-liknande droiden C-3P0:s torra brittiskengelska humor, som
lättar upp det hela. Men på det hela taget är det
de mörka krafterna, svårigheter, krig och dramatiska
känslor som dominerar.
Inte så konstigt då detta är filmen som skall bädda
för unge Anakins dragning åt den mörka sidan av
kraften.
Lucas har också försökt att knyta ihop den gamla
trilogin med de nya filmerna och lyckas riktigt väl med det.
C-3P0 dyker som sagt var upp igen, vi får se Luke Skywalkers
hem och släktingar på Tatooine i yngre upplagor, vi möter
prisjägaren Bobba Fett som liten pojke och flera andra trådar
knyts ihop.
Det är här filmen är som starkast.
Däremot undrar jag hur meningsfullt detta är för
den som aldrig sett en SW-film och missar alla dessa ledtrådar
och hintar.
Filmen är också snyggare än ettan, trots att det
var en av de punkter där "The Phantome Menace"
faktiskt inte fick så mycket kritik. Här känns det
som om man gått steget ännu längre. Det är
nästan ett överdåd av datoranimerade saker; snygga
detaljer, figurer och miljöer. Man hinner knappt ta in alla
saker som flimrar förbi.
Jag föll speciellt för de nya platserna Kamino och Geonosis,
men även gamla favoriter som Coruscant, Tatooine och Naboo
finns med.
Det är många fler olika miljöer, som alla är
snygga och hightech.
Det finns massor av nya aliens och en del viktiga nya raser. Jedi-rådet
bjuder på nya coola Jedi-riddare och ett par färgstarka
karaktärer har kommit till.
Flera av de bra karaktärerna som jedi-riddarna Mace Windu (Samuel
L Jackson), Obi-Wan Kenobi (Ewan McGregor) och Yoda har
givits större utrymme. Den mest irriterande karaktären
JarJar Binks har krympts till ett minimum, men pratar lika töntigt
och lockar fram skratt från de som gillar hans fåniga
uppsyn de få gånger hans förvirrade nuna dyker
upp.
Det som fortfarande känns dåligt är alla wipes som
visserligen är mer passande placerade, men som känns mer
som en nödlösning för en tafflig klippare än
ett snyggt stilgrepp. Datoranimationerna som är snygga, både
inomhus och utomhus-miljöer, kanske används lite väl
flitigt. En framtida fantasistad behöver datorgenereras, men
en sommaräng vid ett vattenfall kanske inte?
Den maffiga klon-armén är givetvis cool, liksom en biljakt-scen
i en stad som påminner om den i "Femte elementet".
Det finns också en arenafajting-scen som hämtad ur "Gladiator"
och en rafflande maskin-scen med miljö som påminner om
"Edward Scissorhands".
Mycket möda har alltså lagts på omväxlande
och spännande miljöer.
Filmen spretar inte lika mycket som ettan, utan håller en
ganska tajt handling som inte har lika många luckor som föregångaren.
Dialogen är filmens svaga punkt.
Fortfarande fylld av floskler och ordvändningar som är
plågsamt yxiga.
Kärlekshistorien mellan Amidala och Anakin är också
den till en början otroligt pinsam. De uppför sig över
huvud taget inte som unga förälskade människor gör,
utan känslorna är lika konstruerade som resten av Star
Wars-världen.
Det är dessutom något med åldersproblematiken som
känns störande.
21-årige Hayden Christensen spelar den 19-årige
Anakin och den jämnåriga Natalie Portman spelar
24-åriga Amidala.
I "Epiosode I" är 10-årige Jake Lloyd
den lillegamle Anakin, som skall föreställa 9 år,
men ser ut som ungefär 6 år.
Amidala är 14 och spelas ändå av Natalie Portman
som vid tillfället var runt 18.
Anakins förändring från "Episode I" är
dramatisk.
Amidala ser nästan exakt likadan ut.
Deras dragning till varandra känns till en början mycket
orealistisk och det finns ingen startsträcka för romansen
eller finlir där man ser relationen uppstå.
När det kommer till skådespelarinsatserna så känns
det som om Hayden Christensen är ett utmärkt val för
den (halv)vuxne Anakin. Han är precis lika irriterande som
Jake Lloyds lill-Anakin i "Episode I". Envis, tjurskallig,
lite lillgammal och allmänt trulig. Däremot har tonårsbrudarna
fått sig en riktigt gullig omslagspojke och tonårskillarna
kan givetvis glädjas åt Padmé Amidalas (Natalie
Portman) ständiga klädbyten (där jag misstänker
att en vit action-overall, som lägligt blir till en tvådelad
outfit, kommer att bli "Leia-bikinin" för 2000-talet).
Samuel L Jackson och Ewan McGregor är jämte dessa de skådisar
som får störst utrymme och också axlar det bra.
En ny karaktär är greve Dokuu spelad av Christopher
Lee som tydligen fått med sin mantel från Dracula-tiden
och sitt "slänga ondsinta blixtar med handen"-trick
från "Sagan om ringen". Att han är skurkaktig
är naturligtvis givet...
Temeura Morrison spelar prisjägaren Jango Fett och känns
väl mest igen som Jake Heke från Nyzeelänska dramat
"Krigarens själ".
Vi får också se en skymt av Bail Organa, Leias framtida
adoptivfar (spelad av Jimmy Smits, mest känd från
polisserier som "L.A Law" och "NYPD Blue")
som rimligen måste få en framträdande roll i "Episode
III".
Pernilla August, i filmen Anakins mamma Shmi, finns bara
med som hastigast och hennes insats är inte direkt av det minnesvärda
slaget.
En sak som verkligen skiljer ut "Episode II" från
originalfilmerna är att det äntligen dyker upp lite starka
kvinnoroller. För all del var prinsessan Leia handlingskraftig,
men hon var också den enda kvinna i trilogin som hade en framträdande
roll.
I den här filmen däremot dyker det upp kvinnliga prisjägare
och kraftfulla jedi-damer som aldrig förr och givetvis kan
man glädjas åt skjutglada Amidala.
Det finns mycket, mycket mer att säga om den här filmen.
Men det viktigaste är att gamla Star Wars-fans kanske kan hitta
tillbaks till det som en gång fick dem att älska rymdäventyret.
Innehållsförteckning:
Fula wipes
Grym "biljakt" i storstadsmiljö
Elaka prisjägare
Coolare lasersvärds-dueller än nånsinn
Maffigare killerdroids än förr
Halvlam lovestory
Den onda kraften
Tuffa jedi-krigare (varav en del kvinnor)
Svensk premiär: 16 maj 2002
Mia
Gustavsson : 02-05-15
|
