Den lugna staden
( La ville est tranquille )

"Den lugna staden" är Marseille i södra Frankrike.
Men titeln på detta samtida franska misär-drama, där hopplösheten frodas i varje människoöde som berättas, är rena ironin.
Milt uttryckt är detta en film som får den mest livsbejakande att se tillvaron i svart innan eftertexterna börjat rulla.

© Triangelfilm

Den depression som sänker sig över biosalongen är dock inte ett hinder för att detta är en angelägen och välspelad film som riktar en välförtjänt spark i magtrakten till alla som nöjt lutar sig tillbaka och tycker att vi lever i den bästa av världar.
Liknelsen med engelsk misärs främste uttolkare Ken Loach är given, men där Loachs figurer ofta är tragikomiska och skildrade med något slags värme väljer Guédiguian att visa ett grymt samhälle där var och en egoistiskt kämpar för sin egen överlevnad. Soldaritet är till för de naiva och de som har gamla skulder att betala från en svunnen tid då såna värden fanns.

I denna svidande samhällskritiska film löper flera människoöden parallellt och binds samman i en allt tätare berättelse, där allt går mot sin oundvikliga kollaps.
Huvudpersonen är Michèle (Ariane Ascaride), en kvinna som försöker få tillvaron att gå ihop genom att jobba det hårda nattskiftet på fiskmarknaden. När hon kommer hem väntar den försupne och arbetslöse äkta maken framför TV:n och dotterns försummade baby som måste tas om hand. Den tonåriga dottern Fiona (Julie-Marie Parmentier) knarkar och säljer sig till männen i grannskapet för pengar till nästa sil.
Vem som är babyns pappa har hon ingen aning om.

Michèle försöker på alla sätt hjälpa sin dotter från missbruket, men till slut ser hon ingen annan utväg än att själv skaffa det knark dottern behöver.
Hon går till sin ungdomskärlek, barägaren Gérard (Gérard Meylan), som har kontakter i samhällets alla skikt. Han i sin tur plågas av händelser i deras gemensamma förflutna och är dessutom involverad i minst sagt militanta politiska aktiviteter.

I hamnen strejkar arbetarna för bättre villkor.
Paul (Jean-Pierre Darroussin) är en av de som halvhjärtat skanderar om "solidaritet" och sedan blir stejkbrytare.
Istället köper han sig en taxi på avbetalning med hjälp av pappans gamla partisan-kompanjon. Paul som är en ensam, tragisk ungkarl blir intresserad av Michèle och utnyttjar så småningom hennes tilltagande ekonomiska kris för sina egna behov.

Extremhögern vinner allt fler anhängare och klyftan mellan den vita, intellektuella medelklassen och de fattiga invandrarna i förorten blir allt större. Som en bro mellan dessa grupper är mötet mellan den medelålders akademikerfrun Viviane (Christine Brücher) och den unge, färgade rapparen Abderramane (Alexandre Ougo). Han har efter en fängelsevistelse nya mål med sitt liv och vill omvända de unga, arga vännerna i förorten. Framför allt sin bror Momo som rappar om att döda poliser och störta samhället.
Viviane blir lockad av denne idealist som är långt ifrån hennes cyniske och ständigt otrogne man. Ett lyckligt slut på en sån romans är naturligtvis snudd på omöjligt.

Att se den här typen av film kräver en del.
Framför allt att man orkar med all osminkad misär, människoförnedring och hopplöshet som genomsyrar filmen.
Den idylliska hamnstadens ljus, vajande båtmaster, vindlande gränder och vitrappade små hus står i skarp kontrast till den nattsvarta tillvaro som filmens karaktärer lever i.
Ändå är det en verklighet som finns där ute, men som ingen vill se.
Allra minst de som har makt att påverka den.
I en av scenerna säger Abderramane, som besöker Vivianes flotta våning med utsikt över staden: "Uppifrån ser allting bra ut".
Den dubbeltydiga repliken är filmens kärna.

Innehållsförteckning:
Misär
Knark
Prostitution
Förnedring
Hopplöshet

Svensk premiär: 3 maj 2002

Mia Gustavsson : 02-05-01