|
Den lugna staden
( La ville est tranquille
)
"Den lugna staden" är Marseille i södra
Frankrike.
Men titeln på detta samtida franska misär-drama, där
hopplösheten frodas i varje människoöde som berättas,
är rena ironin.
Milt uttryckt är detta en film som får den mest livsbejakande
att se tillvaron i svart innan eftertexterna börjat rulla.
 |
| © Triangelfilm |
Den depression som sänker sig över biosalongen är
dock inte ett hinder för att detta är en angelägen
och välspelad film som riktar en välförtjänt
spark i magtrakten till alla som nöjt lutar sig tillbaka och
tycker att vi lever i den bästa av världar.
Liknelsen med engelsk misärs främste uttolkare Ken
Loach är given, men där Loachs figurer ofta är
tragikomiska och skildrade med något slags värme väljer
Guédiguian att visa ett grymt samhälle där
var och en egoistiskt kämpar för sin egen överlevnad.
Soldaritet är till för de naiva och de som har gamla skulder
att betala från en svunnen tid då såna värden
fanns.
I denna svidande samhällskritiska film löper flera människoöden
parallellt och binds samman i en allt tätare berättelse,
där allt går mot sin oundvikliga kollaps.
Huvudpersonen är Michèle (Ariane Ascaride), en
kvinna som försöker få tillvaron att gå ihop
genom att jobba det hårda nattskiftet på fiskmarknaden.
När hon kommer hem väntar den försupne och arbetslöse
äkta maken framför TV:n och dotterns försummade baby
som måste tas om hand. Den tonåriga dottern Fiona (Julie-Marie
Parmentier) knarkar och säljer sig till männen i grannskapet
för pengar till nästa sil.
Vem som är babyns pappa har hon ingen aning om.
Michèle försöker på alla sätt hjälpa
sin dotter från missbruket, men till slut ser hon ingen annan
utväg än att själv skaffa det knark dottern behöver.
Hon går till sin ungdomskärlek, barägaren Gérard
(Gérard Meylan), som har kontakter i samhällets
alla skikt. Han i sin tur plågas av händelser i deras
gemensamma förflutna och är dessutom involverad i minst
sagt militanta politiska aktiviteter.
I hamnen strejkar arbetarna för bättre villkor.
Paul (Jean-Pierre Darroussin) är en av de som halvhjärtat
skanderar om "solidaritet" och sedan blir stejkbrytare.
Istället köper han sig en taxi på avbetalning med
hjälp av pappans gamla partisan-kompanjon. Paul som är
en ensam, tragisk ungkarl blir intresserad av Michèle och
utnyttjar så småningom hennes tilltagande ekonomiska
kris för sina egna behov.
Extremhögern vinner allt fler anhängare och klyftan mellan
den vita, intellektuella medelklassen och de fattiga invandrarna
i förorten blir allt större. Som en bro mellan dessa grupper
är mötet mellan den medelålders akademikerfrun Viviane
(Christine Brücher) och den unge, färgade rapparen
Abderramane (Alexandre Ougo). Han har efter en fängelsevistelse
nya mål med sitt liv och vill omvända de unga, arga vännerna
i förorten. Framför allt sin bror Momo som rappar om att
döda poliser och störta samhället.
Viviane blir lockad av denne idealist som är långt ifrån
hennes cyniske och ständigt otrogne man. Ett lyckligt slut
på en sån romans är naturligtvis snudd på
omöjligt.
Att se den här typen av film kräver en del.
Framför allt att man orkar med all osminkad misär, människoförnedring
och hopplöshet som genomsyrar filmen.
Den idylliska hamnstadens ljus, vajande båtmaster, vindlande
gränder och vitrappade små hus står i skarp kontrast
till den nattsvarta tillvaro som filmens karaktärer lever i.
Ändå är det en verklighet som finns där ute,
men som ingen vill se.
Allra minst de som har makt att påverka den.
I en av scenerna säger Abderramane, som besöker Vivianes
flotta våning med utsikt över staden: "Uppifrån
ser allting bra ut".
Den dubbeltydiga repliken är filmens kärna.
Innehållsförteckning:
Misär
Knark
Prostitution
Förnedring
Hopplöshet
Svensk premiär: 3 maj 2002
Mia
Gustavsson : 02-05-01
|