Sprickorna i muren

Tänk dig "Good Will Hunting", fast utspelad i ett gråblekt Fagersta där 70-talet dröjer sig kvar i varje bildruta.
Där allt är så där riktigt urtvättat slaskvinter-dystert och alla är TV-flimmerbleka. Lägg till SVT Drama-vibbar, skådespelare som liksom aldrig kommer loss från sina repliker och en berättar-röst som säger de mest pretentiösa saker med intilläsar-tonfall.
Toppa med ett soundtrack av Pugh Rogerfeldt.

Jonny (Sverrir Gudnason) och magistern (Magnus Krepper) i "Sprickorna i muren". © Foto: Anders Bohman/Sonet

Jag vet inte vad Lars Gustafsson tänkte på när han skrev romanen "Yllet" 1973 och jag vet inte vad Jimmy Karlsson tänkte när han gjorde filmen "Sprickorna i muren" 2002, med boken som grund.
Jag har inte läst boken, men nu har jag sett filmen. Jag kan berätta vad jag tänkte när jag såg den: "Den här filmen borde man verkligen visa för människor som man vill skall tappa livslusten!"
Handlingen i Gustafssons bok har förflyttats från 1969 till 1981, men om man inte klämt in lite tidsmarkörer i form av radionyheter och en en krystad scen där mordförsöket på Reagan uppmärksammas så hade jag tippat på tidigt 70-tal.

Berättaren och huvudpersonen är Lars Herdin (Magnus Krepper), en allmänt livstrött matte-doktorand strax över 30. Han har hoppat av studierna, nästan begått självmord, men i sista stund valt nåt som i mina ögon verkar nästan lika illa - att återvända till sin hemstad Fagersta för att vikariera som mattelärare på gymnasiet.
I klassen han undervisar går den skoltrötte moppetjuven, bilmekaren och mattesnillet Jonny (Sverrir Gudnason), vars pappa givetvis tycker att det är bättre att kunna rundsmörja en bil än att behärska avancerade matematiska formler.
Mattemajen ser dock i Jonny en adept att ta under sina vingars skugga för att få någon mening med sin egen bittra och misslyckade tillvaro.
Drömmar om universitetsstudier via extralektioner appliceras raskt på hans yngre alter ego. Jonnys flickvän Claire (Johanna Lazcano Osterman) är även hon en påminnelse om magisterns yngre, mer rebelliska, jag. Hon sjunger kampsånger, demonstrerar och revolterar mot pappsen, den lokale brukspatronen som tänker kicka arbetare från stålverket.

Claire börjar fatta tycke för magister Herdin, vilket även hans "överkåta" kollega Ingrid (Ann-Sofie Rase) gör. Men magister Herdin, den levnadströtte, tror inte på kärlek. Inte heller på solidaritet, framtiden eller mänskligheten.
Däremot har han en hel del pretto-floskler att bjuda på i tid och otid. Både som styltiga repliker och som voice-over. Han lyckas också vara självgod, irriterande och allmänt tröttsam nästan hela tiden.

Den här filmen är djupt deprimerande av flera skäl.
Historien andas tröstlöshet, uppgivenhet och livsleda.
Allt är fult, trist och motigt.
Berättarspråket är pretentiöst och tycks inte ha kunnat frigöra sig från den litterära formen. Karaktärerna lyckas med konststycket att vara både enkelspåriga och obegripliga på samma gång.

Vilka är målgruppen? Vem skall pröjsa upp 75 pix för att få en dos 70-talsdoftande småstadsleda nedkörd i halsen.
Sorry klass 8B i Teckomatorps-skolan, det blir ni som får gå och se denna film på svensklektionen. Anförda av en nostalgisk 40-talistlärare som känner igen sig i magister Herdin. Ni andra kan gott vänta tills den visas på SVT, jag tippar att den kommer att vara dragplåster på långfredagen.

Innehållsförteckning:
"Staten och Kapitalet"
Utsvängda brallor
Moppegangsters
Småstadsångest
"Bussen stannar inte på lördagar"
Självmordsromantik
Fula frisyrer
Matematisk ekorre