Sprängaren

Skeptikern i mig fick faktiskt finna sig besegrad.
"Sprängaren" är en helt ok deckare i journalistmiljö - även på film.
Det är en svår sits att göra film av en bok som en stor del av Sveriges befolkning redan läst.
Kanske ännu svårare när spänningsmomentet, vem som är "sprängaren", redan är avslöjat för de flesta som ser filmen.

Helena Bergström som Annika Bengtzon i "Sprängaren" © SF

Dessutom kändes kanske inte Helena Bergström som det självklara valet som den tuffa kvällstidningsjournalisten Annika Bengtzon.
Ungefär lika lite som den svenska landsbygdspekoralens främste uttolkare Colin Nutley kändes som rätt regissör för en deckare i storstadsmiljö.
Men Colin Nutley och hans fru tar sig faktiskt förbi alla fallgropar på ett elegant sätt när Liza Marklunds bestseller hamnat på bioduken.

Det svagaste i filmen, och boken, är faktiskt trots allt deckarstoryn.
Jakten på den mystiske "sprängaren" är visserligen hyfsat spännade, men som sagt, har man läst boken är skurkens identitet redan röjd.
Stockholm skakas av attentat gjorda av en terrorist som till synes motstätter sig att staden skall hålla i OS och därför spränger sportarenor, och människor som olyckligtvis råkar befinna sig där, i bitar.

Annika Bengtzon, stentuff kriminalchef på Kvällspressen (en inte särskilt svåruttydd omskrivning för Expressen) får tips från sin poliskälla som indikerar att det istället är ett personligt motiv riktat mot OS-generalen Christina Furuhagen som ligger bakom.
Dock är det inte denna historia som, trots sin dramatik, bär filmen.
Fokus, och det som är mer intressant, är Annikas yrkesmässiga problem; intriger på tidningen från reportrar som vill ha bort Annika från chefsstolen, allmänhetens fördomar om "hyenorna" på kvällstidningar och problemet att försöka få ihop yrkeslivet och privatlivet med man & barn.
Alla dessa tre teman fungerar bra och skildras träffsäkert i filmen.

Dessutom är tidningsredaktionen som arbetsplats och journalistyrket i synnerhet, realistiskt skildrat…om än något tillspetsat.
Men man slipper åtminstone folk som skriker "stoppa pressarna" och den klassiska scenen med ett journalistuppbåd som nästan springer ner varandra. Istället förs till och med en etisk diskussioner om hurvida det är rätt att intervjua anhöriga till en mördad person.
Intrigerna på tidningen är bland det bästa i filmen.
Framför allt är Brasse Brännström lysande som den gnällige äldre reportern Nils Langeby som gör allt för att lömskt sticka kniven i ryggen på Annika.
Även Örjan Ramberg gör en oväntat realistisk chef som inte vet riktigt vilket ben han skall stå på.
De två gör för övrigt en av filmens bästa scener tillsammans.
Helena Bergström, annars mest känd för sitt frekventa snorgråtande i lansbygds- eller småstadspekoral signerade Colin Nutley, lyckas riktigt bra med att vara gåpåig journalist och krisande småbarnsmor.

Den allra svagaste insatsen (av de som förtjänar att nämnas, vilket innebär att t ex Tilde Frölings namn bör glömmas omgående) kommer från Pernilla August, som för all del inte heller har en särskilt tacksam eller enkel roll, utan tvärtom är både den tråkigaste och klyschigaste karaktären redan i Marklunds bok.
I övrigt kan nämnas att Nutley samlat många av sina favoritskådisar även i denna film, vilket givetvis inkluderar Reine Brynolfsson, Ewa Fröling, Tomas Fryk och Peter Andersson bland andra.

Innehållsförteckning:
Dynamit
Taxiresor och mobiltelefonsamtal
Barn som glöms på dagis & en försummad äkta man
Kvällstidningshets med rubrikfloskler
Intriger & pakter i bästa dokusåpa-stil
Hårdförd polis á la Peter Andersson
Omotiverat mycket av Helena Bergströms tuttar
Köksbordssex
En mördare som föredrar cola light

Svensk premiär: 24 oktober 2001

Mia Gustavsson : 01-10-21