Spider

Ett tåg anländer till King’s Cross järnvägsstation i London.
Människor strömmar ut och kameran glider sakta fram genom folkhavet. Som åskådare flackar vi med blicken, sökande efter en huvudperson att fästa vår uppmärksamhet på, men alla går förbi.
Så slutligen vacklar en man ner på perrongen. Iklädd en sliten grå rock och med ett bekymrat uttryck i ansiktet står han där, Dennis ”Spider” Cleg.

Ralph Fiennes i "Spider" © Triangelfilm

Det står klart redan från början att Spider (Ralph Fiennes) inte är som alla andra. Med krum rygg haltar han fram längs gatorna, mumlandes för sig själv. Han klottrar ner obegripliga anteckningar i sin anteckningsbok och förvarar en burk tobak i en strumpa som han har nerstoppad i byxorna.
Det visar sig att Mr Cleg kommer direkt ifrån mentalsjukhuset, och att han har återvänt till sina gamla hemkvarter i Londons East End för att göra vissa efterforskningar kring sin moders död.

David Cronenbergs nya film är en lågstämd inblick i ett förvirrat sinne.
Spider är en plågad själ vars bakgrund och motiv från början är oklara, men som så småningom börjar uppdagas steg för steg. Handlingen presenteras till största delen genom en sorts tillbakablickar som är en kombination av Spiders egna upplevelser och hans gissningar kring hur saker och ting gått till.
Det är således hans version av det inträffade som vi får lita till och ingen annans.

Dåtid, nutid, verklighet och fantasi vävs samman när Spider vandrar runt bland husen och minns – respektive spekulerar kring – händelser från sin egen uppväxt. Han ser sin mor och far (Miranda Richardson och Gabriel Byrne) bråka vid middagsbordet. Han ser fadern sitta ensam på puben och där träffa den motbjudande och skamlösa Yvonne (även hon spelad av Richardson) som sedermera övertar moderns plats. Bit för bit lägger den vuxne Spider sitt pussel. Men är det bara klarhet han söker, eller är han ute efter att hämnas sin moders död? Ingen vet.

Utflykter i det mänskliga psyket leds alltid med trygg hand av regissör Cronenberg, vars fingertoppskänsla för udda karaktärer har blivit något av ett signum. Scenografin är perfekt och filmens ständigt gråbruna färgton förstärker intrycken av de sjaskiga, olycksbådande miljöerna.
Och även om Ralph Fiennes är på vippen att överdriva sin sjukliga rollfigur på sina ställen så uppvägs detta med råge av Miranda Richardsons strålande dubbelspel som både hora och madonna.
"Spider" är kort sagt en stilsäker, spännande och klurig liten pärla för alla med förståndet i behåll.

Innehållsförteckning:
Psykisk sjukdom
Dunkla motiv
Återblickar
Sunkiga Londonkvarter
En handtralla vid kanalen