Solaris

Chris Kalvin (George Clooney) och hans fru (Natasha McElhone) i "Solaris" © 20th Century Fox

Det är lika bra att erkänna direkt: Jag har varken sett Andrei Tarkovskijs originalfilm från 1972 eller läst Stanislaw Lems roman, på vilken båda filmerna bygger. Nedanstående recension grundar sig följaktligen helt och hållet på Soderberghs film och manus, på både gott och ont. Jag kan visserligen inte göra några som helst jämförelser, men samtidigt kanske det kan vara intressant att bedöma denna nyversion precis för vad den är.

Filmen handlar om psykolog Chris Kalvin (Clooney) som skickas iväg till en rymdstation för att assistera besättningen efter att en rad mystiska händelser ägt rum ombord. Väl framme finner han att endast två personer fortfarande är i livet, och deras knapphändiga förklaringar av det inträffade är minst sagt svårtolkade. När Chris fru plötsligt dyker upp på stationen börjar han tvivla på sina egna sinnen. Hon har nämligen varit död i flera år.

Steven Soderbergh har med sina två senaste filmer fjärmat sig från Hollywoods inställsamma publikfrieri och börjar ge intryck av att vilja betraktas som "mannen som gör vad som faller honom in". Efter "Ocean's Eleven" (som ju passade perfekt in i Hollywoodmallen) gjorde han först metafilmen "Full Frontal", ett stökigt om än ganska underhållande digitalvideoexperiment med fragmentariskt berättande och fuskdokumentära inslag. Och nu kommer den vackra men långsamma – för att inte säga lätt segdragna – "Solaris"; en vemodigt filosofisk betraktelse som rör sig mellan dröm och verklighet.

I centrum står en rad existentiella frågor.
Vad innebär det att vara människa? Kan människan existera utan kropp? Finns verkligheten bara i våra tankar? Och kanske till och med: Finns det en Gud? Även om "Solaris" inte bjuder på mycket till svar (och konstigt vore väl det!) så sätter filmen igång tankeverksamheten och det är jag den förste att välkomna. Dessvärre blir den lite långtråkig emellanåt och lyckas aldrig riktigt gripa tag.

"Solaris" är ett ambitiöst projekt och George Clooney gör en alldeles utmärkt skådespelarinsats som den vilsne doktor Kelvin.
Det är stilfullt, tänkvärt och bitvis intressant. Men det håller tyvärr inte speltiden ut. Och detta trots att filmen bara ligger på dryga 90 minuter.
Så för dem som föredrar Soderbergh-alster som "Traffic" och "The Limey" är det kanske klokt att vänta till nästa år. Då kommer "Ocean's Twelve".

Innehållsförteckning:
En magisk planet
Levande döda (dock inte zombies)
Tystnad
Filosofiska funderingar


Svensk premiär: 28 februari 2003