|
Slogans - slagord av sten
(Slogans)
"Slogans" är den första albanska filmen
i svensk distribution.
Den är också väldigt albansk, med mycket proletariatets
diktatur och röda fanor. Det skapar nyfikenhet, men också
en hel del fördomar från min sida. Fördomar som
kommer rejält på skam.
 |
Ur filmen "Slogans - slagord av sten"
© Folkets Bio |
Andrea (Arthur Gorishti) är läraren från
storstan som får jobb i den lilla byn. Som i alla små
byar råder en tyst överenskommelse om hur livet bör
levas och alla är införstådda, utom nykomlingen.
Men det är inte bara den tysta överenskommelsen som sakta
får Andrea att tappa sin glöd. Den öppet totalitära
regimen gör det svårt att stå ut, såväl
för Andrea i byn som för mig i salongen.
Det blir för en bortskämd folkhemsunge som jag olidligt
att uppleva orättvisa på orättvisa utan möjlighet
att ta strid för sin sak. Det finns inga bakdörrar att
smita ut genom, men det är väl finessen i en politisk
diktatur.
Andrea hälsas välkommen av de andra lärarna på
skolan och börjar genast undervisa regionens bästa klass.
Han tycker om barn, han tycker om sitt jobb och han blir snabbt
populär bland sina elever. Däremot har han svårt
att anpassa sig till traditionerna i kollegiet, där slogans
spelar en stor roll.
Partikommitén, rektorn (Agim Qirjaqi) och matteläraren
(Birce Hasko) bestämmer med jämna mellanrum nya
slagord som eleverna skriver på sluttningarna runt byn med
stenar. Snart förstår Andrea och jag att mycket av det
som sker i partiets namn inte är politik. Till exempel får
uppstudsiga lärare, som franskalärarinnan Diana (Luiza
Xhuvani), skriva de längsta slagorden.
Politiken, som genomsyrar allt i byn, handlar mindre om samhällsbygge
och mer om personliga vendettor och svågerpolitik.
Den starka mannen i byn, matteläraren, styr och ställer
som han vill.
De andra byborna är kuvade, de som vågar uttrycka en
egen åsikt blir i bästa fall ignorerade och annars ivägskickade,
som franskalärarinnan.
Alldeles beroende på om matteläraren tycker om dem eller
inte.
Andrea försöker göra sitt jobb, men det blir mest
att han bygger slagord som "USA-imperialismen är bara
en papperstiger". När han försiktigt påpekar
det orimliga i hela situationen blir han dömd till straffarbete.
Det värsta är att det hela är ganska roligt.
Det finns en svart humor i som får mig att skratta ganska
högt åt eländet. Den tunga socialrealistiska angelägna
filmen (mina fördomar) från Albanien är rolig (kommer
på skam).
Absurdismen låter inte Andrea och franskalärarinnan Diana
återförenas i slutet (amerikansk standard), för
de har såklart en kärleksaffär.
När Diana blir förvisad från byn och läget
är på botten, när jag förväntar mig en
folkets resning eller en enmanshjältebragd som räddar
byn (amerikansk standard).
Då är det enda som händer att Andrea också
straffas och allt blir ännu värre.
Den första albanska filmen jag ser är bra, en albansk
version av "Döda poeters sällskap" fast
med bra slut.
Regissören Gjergj Xhuvani är är född
och utbildad i Tirana, där han också gjorde sin första
långfilm 1995. "Slogans" är hans andra
långfilm.
Innehållsförteckning:
Albanska lastbilar
Trasproletära skogshuggarskjortor
En fåraherde och hans son
Albanska berg
Albanska barn
...och lite Vietnam
Svensk premiär: 18 oktober 2002
Karin
Svenner : 02-10-17
|
