När jätterobotar och andra mystiska mekaniska fiender hotar världen så rycker flyghjälten Sky Captain ut för att bekämpa det onda.
Med hjälp av en driven och ambitiös reporter och ett specialbyggt flygplan jagar han tvärs över globen bort till en ödslig högplatå i Tibet och sedan vidare ut till en hemlig ö.
Låter synopsis en smula tunt? Strunt samma, "Sky Captain" är kanske den snyggaste film du kommer att se på länge.

Är det inte Lara Croft där med guldfiskskålen på huvudet? © Scanbox

Det finns mycket man kan klaga på i den här filmen: valet av snorgärsen Gwyneth Paltrow som reportern Polly Perkins, den florstunna handlingen eller varför inte det faktum att Laurence Olivier är med i filmen?
Sir Laurence Olivier är känd för att inte ha gjort ett enda filmframträdande sedan 11 juli 1989, av den enkla anledningen att det var då han dog. Ändå spelar han, med arkivklipps och digitaliserings hjälp, rollen som den mystiske skurken Dr Totenkopf.
Är det nödvändigt att ägna sig åt dylika brott mot griftefriden?

Tja, om slutresultatet är en så skön film som "Sky Captain" så kan jag nämna en handfull till döingar som regissören Kerry Conran för min del gärna får gräva upp och filma av. Var det inte länge sedan vi såg Peter Cushing och Alec Guiness i en ny film?
Hela filmen är en så totalt lyckad exposé i digital filmteknik och extravagant retrofuturism att jag är övertygad om att George Lucas sitter och svär för fullt där ute på Skywalker ranch.

Hjälten Sky Captain, eller Joe som vännerna kallar honom, spelas av Jude Law vars lite plastiga "good boy"-look är som klippt och skuren för den här typen av film. Över huvud taget känns de flesta karaktärerna riktigt välcastade, och motvilligt tvingas jag erkänna att inte ens Gwyneth Paltrow och Angelina Jolie skämmer ut sig eller filmen.

Bildspråket är lånat dels från noirfilm och dels från 30- och 40-talens science fiction, som till exempel Buck Rogers och Flash Gordon. Man kan också, om man är lagd åt det hållet, tydligt känna igen drag från Max Fleishers klassiska tecknade "Stålmannen"-filmer.
Allt är så snyggt att jag vill gråta, och även om handlingen är banal och inte särskilt överraskande så fungerar den ypperligt som matinéunderhållning.
Såvitt jag förstår är i princip hela filmen filmad framför blåskärm och alla scenerier och liknande inlagda i efterhand. Om man nu ändå är insnöad på Star Wars så bekymrar man sig inte så mycket om sånt, men pretentiösa filmskolestudenters fanclub kan komma och mumla något om att det inte är autentiskt eller att konstnärligheten dör. Pah, säger jag. Om du hittar en film i "nya vågen" som är mer visuellt konstnärligt utformad så får du gärna dela med dig av den skatten.
För det är det visuella "Sky Captain" handlar om, det handlar om att återskapa en sorts filmer som inte längre görs, men att göra det med all den kräm dagens teknik kan erbjuda.

På mig funkar det utmärkt. Filmen sveper med mig och håller mig fängslad under nära två timmar. Klart att jag kan reta mig på svagheter i karaktärerna eller på manus vilja att lägga i så mycket att ingen bit av handlingen egentligen får den förklaring man kanske skulle önskat.
Men totalupplevelsen är ändå oerhört positiv för oss med lite av barnasinnet i behåll.

Innehållsförteckning:
Jätterobotar
Dinosaurier
Flygplan
Zepelinare
Flygande fästningar
Datorgrafiksextravaganza

Svensk premiär: 22 oktober 2004