På det hela är "Skattkammarplaneten"
ingen misslyckad film. Har man bara minsta lilla äventyrslusta
så är det en bra story och om man inte är träigt
inställd till rymdopera så måste man åtminstonde
dra lite på munnen när en klassisk sjörövarberättelse
så konsekvent placerats i en scifi-miljö.
Synd bara att Disney inte förstått att man inte
behöver ett par smöriga musikvideos mitt i filmen för
att sälja. Ett annat problem är att man i sin iver att
göra filmen tillgänglig för icke läskunninga
har tillsatt varenda bonnig dialekt i landet när man gjort
dubbingen till svenska.
Jag skulle tro att originalets repliker uttalas på ett mer
sjömanskryddat manér. Förhoppningsvis är det
saker som "Aye aye matey, thar be pirates in these here waters"
och inte värmländska, skånska eller Sven Wollters
allra grovsnusigaste "chöttebosska".
Annars så är det ok…
De första tio minuterna tvingas man lida igenom att det prompt
skulle vara en unge med i filmen. Som vanligt när barn skall
dubbas så tillsätts den röstskådespelare som
har pipigast röst och ombeds sen läsa de lamaste replikerna.
"När jag blir stor skall jag bli dödsmördarpirat
och hitta prinsessans torn där skatten gömmer sig för
drakögat. Tjoho!"
Att säga att "Skattkammarplanetens" unge Jim är
ett undantag vore som att hävda att svarta hål saknar
gravitation.
Någon som är extremt insatt kanske kan hitta ett belägg
för påståendet men vi andra kommer tycka att låter
som ren rapparkalja.
Dessbättre växer Jim upp till en trulig och motvalls
grungekille som vindsurfar på någon sorts svävarbräda
och gör sig till ovän med den lokala ordningsmakten på
stenklumpen där han bor.
Rösten blir lite mindre irriterande och replikerna bara halvlama.
Sen bär det av. Jim får tag på en skattkarta (av
en sköldpadda som väser "akta dig för cyborgen"),
hans vän doktorn hyr ett skepp och bokar in hela universums
alla avskum som besättning.
Jim blir tilldelad kökstjänst där han blir vän
med kocken, cyborgen (hälften människ hälften robot
för er som saknar finare bildning) John Silver.
Det är för övrigt John Silver som gestaltas av en
Sven Wollter med Kålleratten på "overdrive".
Sen är det dags för lite sjöliv, lite otäcka
krabbmonster, ett svart hål och en avrundning på den
legendariska skattkammarplaneten.
Kanske kommmer avslutningen lite för tidigt, och scenerna på
skattvärlden blir för få, för i slutändan
känner man sig lite lätt snuvad på äventyr.
Jag tycker nog att det hela är en ganska lyckad film ändå.
Om jag kunde fått originalröster istället för
det dubbade eländet hade jag varit gladare, men det är
ändå inte något riktigt skräckexempel på
kass dubbning. Sven Wollter är ruskigt bra, även om han
i mina öron låter mer som hamnsjåare än sjöbuse.
Hur som helst så är det det visuella som är behållningen.
Mycket är av den nya, lite själlösa, datoranimerade
stilen. Men hur tecknarna har lekt och låtit sig inspireras
för att göra en bra överföring mellan sjörövarberättelsen
i "Skattkammarön" och scifi-världen i "Skattkammarplaneten"
imponerar lite på mig i alla fall.
Det är högklassig rymd-opera.
Synd bara att Disney tror sådan måste innehålla
sångnummer.
Innehållsförteckning:
Rymdpirater
Solsegel
Robotar
Skatt
Äventyr
Omotiverade utbristanden i sång
Svensk premiär: 25 december 2002
Harald
Åberg : 02-12-24
