Efter att ha sett den lysande och spännande "Sjätte sinnet" var förväntningarna högt ställda på M Night Shyamalans andra film "Unbreakable".
Då denna inte riktigt lyckades leva upp till sin föregångare ställdes förväntningarna ner ytterligare på kommande "Signs".
Inte för att det hjälpte, om filmerna kommit i omvänd ordning hade Shyamalan varit nutidens kanske mest spännande och "på gång" regissör, nu ser man en tydlig nedåttrend.

Det är inte det att regin är dålig, för det är den inte. Det är inget fel på skådespelarna, Shyamalan bevisar än en gång att han är Hollywoods bästa barndomptör.
Det är inget fel på fotot, Tak Fujimoto gör lika underbara scener som i "Sjätte sinnet" och "När lammen tystnar".
Men manus, det som är så viktigt och aldrig får glömmas bort, har man verkligen inte arbetat hårt med.
"Signs" är, som ett flertal goda vänner till mig är förtjusta i att säga, en film av standarden ISO-9000. Allt går efter "rymdinvasion formulär 1A" och vi bjuds inte några överraskningar över huvud taget.

Mel Gibson spelar Graham Hess, en präst som förlorat tron på Gud sedan hans fru dött.
Joaquin Phoenix spelar lillbrollan Merril som flyttat in med Graham och hans bägge barn, sonen Morgan (Rory Culkin) och dottern Bo (Abigail Breslin).
Det är rätt så gedigna skådespelarinsatser från samtliga inblandade och särskilt unge Rory imponerar genom att vara lillgammal utan att irritera.

En vacker dag väcks familjen av att hundarna är galna och ett stort märkligt mönster har uppenbarat sig i deras majsfält.
Är det ett barnsligt skämt, eller är det något mångt mycket mer illavarslande?
Inom ganska kort tid har det dykt upp sädescirklar på mängder av platser världen runt. Kan det verkligen vara ett skämt?

Under tiden blir föhållandena i den lilla familjen Hess allt mer ansträngda, Morgan, Bo och Merril sitter med stanniolstrutar på huvudena och Graham tappar greppet.
Plötsligt ser man sken på himlavalvet.
Panik utbryter, monstren från rymden är här för att invadera.

Visst, filmen bjuder på vissa spännande moment, men det är så flaggat att "här kommer något konstigt och spännande" att man knappt blir överraskad när det väl sker.
Sen har vi det här med trovärdigheten i manus.
Hur i hela fridens namn kan man bygga en flotta av osynliga rymdskepp när man sen uppenbarligen inte är smart nog att ta sig ur en blockerad garderob eller packa med strålpistoler när man åker på invasionstripp?

Nej, vore det här den första Science Fiction-filmen man såg i sitt liv eller om den vore gjord på 50-talet så hade det kanske varit bra och spännande.
Nu är det bara halvhabilt av en regissör man väntade sig mer av.

Innehållsförteckning:
Mel Gibson, typ 1 (den med död fru)
Macauly Culkins lillebror (som är bättre skådis än brorsan)
Vansinnigt tydlig plantering
Inte någon twist alls
Viss spänning
Aliens

Svensk premiär: 30 augusti 2002