The Queen of Sheba's Pearls

Spelar Helena Bergström huvudrollen i Colin Nutleys senaste film?
Skiter björnen i skogen? Har påven en fånig mössa?
Det mest originella med Colin Nutleys senaste film, i alla fall i förhållande till hans tidigare succéer, är att alla pratar engelska, att den inte utspelas i Sverige och att Reine Brynolfsson inte är med i den.
I övrigt finns inte mycket som överraskar.

Helena Bergström, leading lady as always. Denna gång i dubbel upplaga som tvillingarna Emily/Nancy. © SF/Sweetwater Foto: Tony Nutley

Denna svensk-engelska produktion med Colin Nutley vid rodret och Helena Bergström som galjonsfigur både irrar sig bort från och trampar vidare på de välkända Nutley-stigarna.
Medan det utsökta fotot, naturromantiken, landsortsidyllen och 50-talsandan känns lånat från "Under Solen" så finns det även drag av tematiken från "Änglagård".
Som till exempel de gamla familjehemligheterna som kommer i dagen och en illa dold aversion mot den som kommer utifrån och rör upp känslor.
Förutom att Nutley lånar friskt från sina egna filmer försöker han skapa den där speciella varma, men bitterljuva känslan från brittiska romantiska komedier och korsa den med lite nostalgisk "coming of age". Men försöket att klämma in "Fyra bröllop och en begravning" (- 1 bröllop + 1 begravning) och "Mitt liv som hund" resulterar i att det blir för mycket av allting och egentligen inget av nåt.

Handlingen koncentreras kring två huvudpersoner.
I första hand Jack Bradley (Rollo Weeks), en pojke som är åtta år när hans mamma Emily (Helena Bergström) dör under en bombning av London i slutet på andra världskriget.
I andra hand Nancy (Helena Bergström - igen), den kvinna som åtta år senare dyker upp för att söka en tjänst som hembiträde hos familjen och är påfallande lik Jacks döda mamma.

Tyvärr splittras fokus allt för mycket när filmen dels skall vara en rörande uppväxtskildring om vänskap, vaknande sexualitet och personlig mognad, dels skall handla om Nancys påverkan på en familj som både bildligt och bokstavligt tycks hämmade av de dödas betydelse.
Männen i familjen driver begravningsbyrå medan kvinnorna tycks leva en känslomässigt torftig ungmötillvaro i skuggan av minnet av den livfulla Emily.

Trots ett bedövande vackert foto signerat Jens Fischer, en genuin känsla av en svunnen tid, stänk av humor, charm och värme och ett inte alls pjåkigt skådespeleri (brittiska Peter Vaughan som surgubbe får högsta betyg) så får filmen aldrig nån riktig fart.
Karaktärerna är undflyende och skissartade. Grundhistorien är för konstruerad och handlingen för episodisk.
Därtill ägnar Nutley mer än halva filmen åt att etablera stämning och dra ut på oviktiga scener, varför det blir nästan löjeväckande turbosprutt i filmens slutminutrar då myspyset, de aldrig riktigt definierade konflikterna och de invecklade kärlekshistorierna skall tjillevippas ihop.
Den sockersöta och bombastiska upplösningen gör mig nästan generad å Nutleys vägnar. Men inte hälften så generad som det gör mig att han låter Helena Bergström spela minst en roll för mycket i den här filmen.

Innehållsförteckning:
Krystad anledning till att karaktärer får prata svenska
Krystad anledning till dubbelgångare
Krystade kärlekshistorier
Krystat fokus på pärlhalsband
Krystad konversation med avliden mamma
Krystad voice-over
Krystad Rolf Lassgård med töntigt smeknamn
Engelska Posten (= hångellek av ryska posten-modell aka Queen of Sheba's Pearls)

Svensk premiär: 25 december 2004