Verkligheten överträffar dikten brukar det ju heta och när det skildras på film så överträffas nog både dikt och verklighet.
"Seabiscuit" är en solskenshistoria som nästan är för bra för att vara sann, men som ändå sägs vara just det.
Filmen handlar om en av världens mest framgångsrika galopphästar genom tiderna. Hästens framgång stod i bjärt kontrast till tidsepoken som den galopperade i, eftersom filmen till största del utspelar sig i depressionens USA på 1930-talet.

Hästar i mängder och stora publikmassor. © Universal Pictures

Red Pollard (Tobey Maguire) är den nedgångne jockeyn som blivit övergiven av sina föräldrar och boxas och rider om vart annat för att få ihop till brödfödan.
Charles Howard (Jeff Bridges) är drabbad av sorg, men ändå en framgångsrik och förmögen biltillverkare som till viss del, om uttrycket tillåts, sadlar om till att bli hästägare. Tom Smith (Chris Cooper) är en före detta cowboy som kommer att bli hästupphittaren samt dess tränare. Vi får alltså följa tre män som från helt olika håll och bakgrund till slut strålar samman och ger en framgångssaga med en fantastisk häst som gemensam faktor – "Seabiscuit".

Jag och hästar borde vara en udda och omöjlig kombination, men kanske det faktum att jag läste "Svarta Hingsten"-böcker på mellanstadiet för att smöra för tjejerna i klassen räddar upp allt. Jag greps av berättelsen om den lilla pojken som blev framgångsrik med sin svarta hittehäst, men det får ni mig aldrig att erkänna. Självklart spelar "Seabiscuits" på samma känslosträngar och griper också tag i mig på samma sätt. En familjernas familjefilm träffar mig där den ska denna dag.

Bra filmer engagerar och under galopptävlingsscenerna höll jag hårt i tummarna med "måtte det gå vägen" på tungan. Som tur är går inte allt på räls hela tiden i filmen, vilket gör den mindre förutsägbar än vad den annars kunde varit. "Seabiscuit" är ingen film om ständiga vinster, utan lika mycket en påminnelse om att livet ibland är svårt och att man behöver kämpa.
Nu vet jag förstås inte hur mycket som verkligen har hänt i denna sannhistoria, men klart är att det finns mycket guldklimpar att hämta i människans vardag när det skall göras film. Återigen, en sådan här historia är för bra för att vara sann egentligen.
Nåja, hästar i alla ära…
Är för övrigt helt såld på "Bamse och den lilla åsnan" också…

Innehållsförteckning:
Tre duktiga skådisar i huvudrollerna
Räls, skenor och skenande häst
Böcker i säck
The American dream

Svensk premiär: 3 oktober 2003