Sandor slash Ida

Sandor dansar balett, kallas "bögjävel" i skolkorridoren, bor i Göteborg med sin ungerskättade familj, blir aldrig bjuden på fester och är oskuld.
Ida är en tuff partybrud med mycket smink, bor i Stockholm med sin emsamstånde, arbetslösa mamma och har redan hunnit få ett rykte som slampa.
På en chatt på nätet finner de varann, först bakom påhittade masker, men sen mer ärligt och uppriktigt.
Vänskap uppstår - och komplikationer.

Aliette Opheim är white trash-flickan som vill bli nån annan... © Sandrews, Foto: Anders Bohman

Filmen "Sandor slash Ida" baseras på Sara Kadefors augustprisbelönade bok med samma namn, från 2001. Regissören Henrik Georgsson har gjort ett gott jobb med Kadefors manus. Från början skulle boken ha blivit en TV-serie, men refuserades, men Kadefors får revansch för det - med råge.

Redan i bokform lyckades hon fånga det där som ungdomsböcker sällan gör - hur det verkligen känns att vara tonåring. På något sätt verkar det nästan omöjligt för den som lämnat tonårstiden bakom sig att skildra den på ett trovärdigt sätt. Det är oftast vuxenlivets tillrättalagda nostalgiperspektiv som skiner igenom.
När det gäller film så blir det än mer pinsamt när ingensmanslandet mellan barn och vuxen skall skildras och den vuxnes blick får råda. Replikerna blir krystade och tonårstillvaron för gullig.
Men trenden har börjat vända. "Fucking Åmål" var banbrytande i sitt sätt att faktiskt ha en dialog och karaktärer som kändes trovärdiga, men även filmer som "Hip, Hip Hora" och den amerikanska "Thirteen" skildrar tonårslivets problem på ett mer realistiskt sätt. "Sandor slash Ida" är ännu en film som lyckas träffa rätt.

Filmens handling är inte särskilt originell och inte heller karaktärerna. Vi får möta alla de klassiska rollfigurerna, allt från mobbare till oförstående föräldrar, men ändå lyckas de skildras med visst djup och nyans. Framför allt är Andrej Lunusjkin och Aliette Opheim, som spelar Sandor och Ida, riktigt bra i sina roller. De förmedlar träffsäkert tonårsvilsenhet. Båda är lite truliga, tuffa och osäkra på samma gång.
Sandor är präktig, dansar balett och är hårt pressad av mamman som vill att han skall bli den stjärna hon aldrig blev. Men helst vill han förstås vara en populär kille som får tjejer och blir bjuden på fester, inte den som blir kallad "bögjävel" och får ägna helgerna åt att bygga gocart med sin barnsligare kompis.
Ida, å sin sida, är lite av ett maskrosbarn. Hennes mamma (spelad av Lia Boysen) är deprimerad och orkar inte ens jobba. Ida får klara sig själv och även ta ansvar för mamman. Ida är populär, men samtidigt ensam. Kompisarna snackar skit bakom ryggen och de äldre killar hon hänger med verkar mest vara ute efter sex.
Mötet mellan dessa två så olika personer utvecklas till ett slags vänskap, där de utan att ha träffats (och kanske på grund av just det) kan anförtro sig till varann och visa sina verkliga tankar, drömmar och känslor.
När sen URL skall bli IRL uppstår vissa komplikationer, för Sandor är trots allt en tönt och Ida är den coola. I alla fall så fort deras respektive kompisar är inblandade...

Filmen handlar om att våga vara sig själv och följa sin egen vilja, men det ges inga enkla svar på hur man skall nå dit. Tvärtom visas allt det komplexa kring att ha blivit tilldelad eller valt en roll som man kanske inte vill ha egentligen, och hur svårt och läskigt det är att försöka ta sig ur den.

Innehållsförteckning:
Fylla och hångel
Krav och disciplin
Självmordsförsök
Falska kompisar
Balett
Tjejslagsmål

Svensk premiär: 4 februari 2005