Roger Dodger

Roger är en riktigt slemmig kille.
Han är en av reklambranchens vassaste copywriters och han jobbar med, enligt honom själv, att få andra att känna sig otillräckliga.
Denna enkla insikt har gjort honom enormt framgångsrik på att sälja halvdana saker till folk som inte behöver dem.
Sig själv till tjejer till exempel.

Roger (Campbell Scott) förklarar sexualitetens hemligheter för Nick (Jesse Eisenberg). © Triangelfilm

Rogers orubbliga självförtroende får sig en rejäl törn dock när hans chef , tillika älskarinna, plötsligt och under förnedrande omständigheter dumpar honom för en yngre och snyggare årsmodell.
I samma veva dyker Nick upp på kontoret. Nick är Rogers sextonårige systerson och han vill ha råd av sin morbror. Mer exakt så vill han att Roger skall lära honom hur man förför kvinnor.

Jag vet inte om Roger går på kokain, som alla andra i reklambranchen, eller om han rutinmässigt gör konstiga saker men hur det nu är med det så beslutar han sig för att ge Nick en lektion i förförandets konst.
Så, ut på gatan och presentera konstiga lektioner i sexualitet.
Mest handlar Rogers visdomsord om hur man fluktar utan att bli upptäckt.
"Använd trapporna, är du högre så kan du se ner i urringningen är du lägre kan du se upp under kjolen."
Efter en föreläsning i aktiv objektifiering släpar Roger med Nick in på en bar där de träffar Andrea och Sophie, som de har en längre konversation om kvinnor och mäns sexualitet med. Därifrån bär det vidare till en fest som Rogers chef/ex-älskarinna, Joyce, har. Dit Roger uttryckligen förbjudits att komma.

Hade "Roger Dodger" gjorts i Hollywood, med Jim Carrey eller Adam Sandler i huvudrollen hade det bara behövt gå en eller två minuter innan jag varit beredd att slita ut mina ögon och sätta dem i öronen för att blockera alla intryck från filmen.
Själva konceptet andas inte direkt kvalitet och nytänkande, om man säger så.
Jag hade innan jag gick till biografen redan castat Ben Affleck och Reese Whitherspoon i två av rollerna.
Nu blev det inte så illa.
Campbell Scott, som en del av er kanske minns från "Singles", är faktiskt väldigt bra som den smarte och rolige, men egentligen lite slemmige, Roger och Jesse Eisenberg fyller rollen som Nick väl, även om rollen är en smula otacksam.
Regissören/Manusförfattaren Dylan Kidd har verkligen tagit i så han nästan spruckit när han skapade Nick och lastat konstifika egenskaper på honom.
Han ägnar sig åt konstig meditation och är förmodligen "Straight Edge", han röker inte och han dricker inte dessutom äter han inte kött. Till råga på eländet håller han på med datorer och bygger webbsidor åt morfar.

Största överraskningen kommer kanske när det visar sig att det är Isabella Rosselini som spelar Joyce. Har jag blivit så gammal att det är okej att casta hon som alltid brukade få spela "ung och snygg brud" som sexuellt aktiv äldre kvinna? Jisses.

Jag har lite svårt att kategorisera den här filmen, är det en komedi eller kanske snarare en satir? Eller bara en sån där berättelse om livet som är som det är?
Hur som helst så är det inte dåligt, det är en sån där film som man bara sitter och ser på medan den utspelar sig, lite som någon av Jim Jarmusch filmer.

Dylan Kidd är debuterar med den här filmen, och även om det kanske inte är det mest nyskapande förstlingsverk jag sett så tror jag nog att den bådar hyggligt gott inför framtiden.

Ett problem dock, hela filmen är inspelad med skakig handkamera, det gjorde mig sjösjuk och fick mig att leta efter Lars von Trier i eftertexterna.

Innehållsförteckning:
Sexism
Anti-sexism
Vassa repliker
Någon sorts mognande
Skakig handkamera

Svensk premiär: 27 juni 2003

Harald Åberg : 03-06-26