Ripley's Game - en man med onda avsikter
(Ripley´s game)

Tom Ripley (John Malkovich) lever i sitt stora slott ute på den norditalienska landsbygden med fru och hembiträde.
Han är kulturell, sofistikerad, förnäm, och ett proffs när det gäller att kränga konstförfalskningar och att ta folk av daga.

Jonathan Trevanny (Dougray Scott) och Tom Ripley (John Malovich) på ett tåg någonstans. © New Line Cinema

Ändå, Tom Ripley tycks mer eller mindre ha dragit sig tillbaka när vi invigs i handlingen på allvar.
Livet på landet ter sig en aning trist och blåsigt, men en intressant utmaning dyker upp efter ett par års stillhet.
Tom Ripleys forne kollega Reeves (Ray Winstone) dyker upp och börjar snacka lönnmördarjobb. De forna kumpanerna hamnar i en diskussion om att man kan få vem som helst att mörda. Så, upp till bevis!

Till en början tvekar Ripley, men går sedan med i den grymma leken.
De väljer ut vem som ska sköta ett mord på en gangster i Tyskland och de båda väljer verkligen vem som helst som mördare. Utan att veta om Ripleys inblandning, så går morduppdraget till en av Ripleys grannar (Dougray Scott). Denna granne är byns tavelramssnickare eller vad man nu kallar det.
Vidare så har han fru och ett litet barn, samt cancer som gör att tiden på jorden inte blir så långvarig. En summa pengar senare, lite övertalning, och med instruktioner från Reeves, så görs en lönnmördare av tavelsnickaren.
Det skulle kunna vara en lång sketch i Monty Python-gängets anda och det hade nog knappast varit meningen. Kalkonstämpeln hade då varit nära.
På något sätt undviks detta, utan att jag riktigt vet varför.
Beror detta på Tom Ripley tro?

"Ripley's game" är fylld med svart humor och rått våld och cynisk så det förslår. Allvaret lurar i botten, men det absurda tränger sig på i den ytligt sett gemytliga men grå vardagen i den italienska byn.
Att omvärlden gör sig allt mer påmind och att man inte kan fly från sitt förflutna är ett tema som filmatiserats för.
Den här filmen skulle ha kunnat bli ett trist magplask, men att den ändå känns trovärdig och underhållande mitt i all sin absurdism, är ett plus.

Tom Ripley ja… John Malkovich gestaltar en av de mest märkliga figurer jag sett på film. Jag kommer på mig själv med att aldrig riktigt förstå denne Ripley.
Från början framstår han som en iskall staty på sitt slott men övergår sen till att vara lite tafatt, men obehaglig som fan, men är samtidigt också en slags ömsint man som verkligen älskar sin fru.
Filmen får mig att vilja veta vad som rör sig inuti Tom Ripleys huvud, vem han egentligen är. John Malkovich ger Ripley så många sidor och ansikten att ett vore nog i vår förenklade filmvärld. Här i "Ripleys game" får man mer.
Det som står klart är att John Malkovich åter lyckats göra en intressant och bra rollprestation. Ibland vill man ha med sig tankar ut från en film, andra gånger inte. Om jag gått ifrån den här filmen utan funderingar om Tom Ripley, så hade det betytt ett stycke intetsägande och trist film. Nu blev det inte alls så.
Vad såg jag för film egentligen?
Tja, föreslår att ni kollar själva…

Innehållsförteckning:
Ännu en filmatisering av en Patricia Highsmith-bok
Likhög på tågtoan
Engelsktalande del av Italien??? (Minuspoäng!)
Rävsaxfällor