The Ring

Att Hollywood ser sig om i världen efter idéer är bekant.
"Tre män och en baby" hade fransk förlaga i "Ungkarlslyan". "Insomnia" bygger på en norsk thriller. "Yojimbo -livvakten" blev "För en handfull dollar" som blev "Last man standing".
"Nattvakten" var dansk men blev "Nightwatch" i USA med samma regissör. Listan kan göras lång som ni märker.
Som en tröst kan väl sägas att det inte alltid blir skräp när nytt görs av gammalt som om det vore nytt.

Rachel (Naomi Watts) i den amerikanska remaken av japanska skräckisen "The Ring" © United International Pictures

Efter denna inledning förstår ni säkert att "The ring" inte är utan förlaga.
En novell av japanen Koji Suzuki blev filmatiserad 1998 i regi av Hideo Nakata.
Jag hörde talas om denna film för en månad sedan när jag mötte en bekant på bussen. Han sade att 1998 års "The ring" var bland det obehagligaste och läskigaste han någonsin sett. Dessvärre har jag ännu ej haft möjlighet att se originalet för att kolla om det stämmer. Trots detta så såg jag ändå fram emot att se UIP:s nya "The ring" baserad på gamla den japanska versionen.

Nya "The ring" handlar, precis som originalet, om ett speciellt videoband.
Det låter kanske inte så upphetsande, men den som ser filmen på just det här videobandet kommer att dö efter sju dagar.
Naomi Watts spelar en journalist som får nys om detta i och med att hennes systerdotter dött efter att ha sett filmen på bandet.
Mer tänker jag faktiskt inte avslöja då behållningen för åskådaren skulle gå förlorad. I stil med filmer som "Sjätte sinnet" och "Scream" ses denna film på bästa sätt genom att man är rejält okunnig om händelseförloppet.

Enda minuset med "The ring" är att jag inte riktigt fattade allting i filmen, men det kanske inte jänkarna gjorde heller när de gjorde sin remake av den japanska förlagan? Trots denna småförvirring lyckas "The ring" vara otäck och spännande.

Det är en väldigt bra skräckfilm, en av de bättre tycker jag som sett det mesta i genren. Här finns obehag utan att det frossas i en massa kroppsdelar som flyger runt. "The ring" är återhållsam med multichockeffekter, men fick mig att sitta på spänn ändå. Kameraarbetet, det halvdunkla ljuset och stämningen med regntunga skyar á la "Seven" är en förklaring till detta.
En annan förklaring är att vår egen fantasi är kapabel till mycket på egen hand.

Jag skall tillägga att denna rulle kan ses som kritik av TV-samhället på ett plan, men det är en klen tröst när nackhåret reser sig under mitt filmbesök. Så här ett dygn efter visningen sitter scener kvar hos mig så fort jag inte gör något speciellt. Jag misstänker att några av scenerna, framför allt en, kommer att mysplåga mig länge. Några nackhårsresningar senare och med svettig rygg lämnade jag visningen. Usch...

Slutligen, så ja, även bioåskådaren får se videokassettfilmen som gör att man dör om sju dagar. Så den här recensionen kan vara den sista jag skriver.
Tisdagen den 19:e februari är allting över för mig.
Jag ska stämma filmbolaget... om jag hinner förstås...

Innehållsförteckning:
Telefonring i "Scream"-stil
Ung pojke i "Sjätte sinnet"-stil
Tonårssex leder till död i "Fredagen den 13:e" -stil
Ingen man som kan tala med hästar