Red Planet

Total rymdfilmsaddict som jag är var jag förstås tvungen att gå och se "Red Planet" trots mina onda aningar.
Alldeles för lite förhandssnack, inga värstingskådisar och ett upplägg som påminde allt för mycket om saker man sett förut.

Val Kilmer är väl igen direkt favvo-skådis och hans rollfigur genomgår en inte särskilt trovärdig personlighetsutveckling från omogen vaktmästartyp till självuppoffrande überhjälte vilket den kvinnliga hjältinnan påpassligt påpekar i repliken "Du är inte den jag trodde du var".
Kvinnlig hjältinna och tillika rymdskeppskapten spelas hyfsat av Carrie Ann Moss som såklart springer omkring i linne och styva bröstvårtor medan männen har full spejsmundering.
De andra medverkande gör godkända rollprestationer av sina stereotyper.

Utan att avslöja allt för mycket av handlingen (du förstår ändå hur det kommer att sluta efter ungefär fem minuter) så ska fem besättningsmedlemmar och en spaningsrobot från armén, ditfraktade av vår kvinnliga hjältinna, landa på Mars och undersöka varför skapandet av en atmosfär gått åt pipsvängen och alla mätstationer slutat sända.
Man kan ju undra vad som gör det lättare att skapa en ny atmosfär på Mars istället för att ta hand om jordens egen nedsmutsade men då hade inte vår besättning haft tyngden av hela mänsklighetens överlevnad på sina axlar och det kan ju behövas för spänningens skull.

Försonande drag? Ja, Carrie Ann Moss är bra, specialeffekterna helt ok och arméroboten cool men man kan gott skippa att se den om man inte är helt rymdfilmsinsnöad som jag.

Innehållsförteckning:
Lättklädd hjältinna som gärna tar en dusch i tid och otid
Omogen grabbhalva som blir både djup och hjälte
Folk som offrar sig för gruppens bästa
Ny hemsk teknik och Mac Gyver-varning
Passar som bakfyllevideo.

Svensk premiär: 2 mars 2001

Agnes Hulthén : 01-04-20