Rat Race

En typ av film som det gjorts så många av i det där landet på andra sidan Atlanten, att man nästan kan prata om en genre är "Skattjaktskomedin", i vilken en grupp människor får i uppdrag att ta sig till en bestämd plats. Efter en mängd komiska förvecklingar så får den som kommer först en stor hög med pengar.

Kossor är alltid lika kul... © Paramount Pictures

Om du inte gillar genren kan du strunta helt i den här filmen och istället köpa soundtracket, som till och med torrbollar som du förmodligen kommer att uppskatta.
Särskilt titelspåret, som innehåller den utsökta strofen;
"life is nothing but a slap in the face//life is nothing but a fat rat race";
"livet är bara ett slag i ditt fejs//livet är bara ett fett rått-race".
Ta mig tusan om det inte låter lite bättre på engelska.

Den här gången är det John Cleese som spelar uppdragsgivaren, en miljonär som erbjuder två miljoner dollar till den i gruppen som först tar sig till tågstationen och öppnar en av förvaringsboxarna.
Filmens andra dragplåster är Rowan Atkinson, som av någon för mig okänd anledning spelar italienare. Narkoleptisk italienare.
Båda två utför sina respektive roller med sedvanlig genialitet och elegans, även om Cleese stundtals verkar spela rollen som Jack Nicholsons varggrin och Atkinson spela Mr Bean med italiensk accent.

Resten av skådespelarna tillhör också "den internationella humoreliten", vilket i stort sett betyder att de kommer från landet söder om Kanada och norr om Mexiko och har varit med i Saturday Night Live.
Men inte ens det förstör den här filmen för mig.
Det är en helt lysande exempel på hur en film i den här genren ska göras.
Om det sedan är en genre som bör premieras eller inte är en fråga jag lämnar därhän.

Gary Larson, den kände tecknaren från serietidningen med samma namn, tycker hur som helst att en teckning automatiskt är rolig om den innehåller en ko.
Den här filmen innehåller en massa kossor. En av dem åker luftballong.
Den innehåller också en trevlig familjeutflykt till Barbiemuseet som visar sig vara tillägnat nazisten Klaus Barbie. Sånt tycker jag är kul.

Den här filmens styrka är såklart att den öser på med förvecklingar, fysiska skämt (ofta med folk som gör sig illa, saker som går sönder och/eller blir påkörda av till exempel tåget) och nazister i en sådan hastighet att tittaren inte hinner märka att några av skämten inte är så kul och att vissa av skådespelarna borde ha fått gå om några dramaklasser.
Om du som jag faktiskt vill se en hel buss fylld av "I Love Lucy"-imitatörer och om du också tycker att det är roligt att se Guinan (från "Star Trek:The Next Generation") reprisera sin paradroll som Whoopi Goldberg, eller om du bara vill ha lite lättsam, lättsmält underhållning då kan jag lugnt rekommendera den här rullen.

Det som främst sålde den här filmen till mig, förutom korna och det feta gaget från filmbolaget, var de söta, chaplinartade nasseskämten.
Jag uppskattar nazistskämt.
Och då menar jag alltså skämt om nazister - inte skämt berättade av nazister, ifall risk för missuppfattning föreligger.

Innehållsförteckning:
Psykopatisk flickvän med helikopter
Spelgalna miljonärer
Narkoleptiker (som alltså somnar titt och tätt)
Kärnfamilj på bilresa
Nazister och krigsveteraner
Kossor
"I Love Lucy"-kopior

Svensk premiär: 27 mars 2002

Wilhelm Hedin : 02-03-25