Jag är inte rädd
(Io Non Ho Paura)

Det är alltid uppfriskande när filmer går upp på duken med ett språk som varken är engelska eller svenska. Det blir tyvärr inte så ofta. Filmvärlden är stor, men det är mycket som aldrig når biotittaren här av anledningar som jag inte ska spekulera i nu.
"Jag är inte rädd" är en italiensk produktion av Gabriele Salvatores som för övrigt 1992 vann en Oscar med "Mediterraneo" för bästa utländska film. Som så ofta ligger en bok i bakgrunden. Denna är skriven av Niccolò Ammaniti, som också gjort manus till denna film ihop med Francesca Marciano.

Filippo (Mattia di Pierro) och Michele (Giuseppe Cristiano) i filmen "Jag är inte rädd" © SF

"Jag är inte rädd" utspelar sig under sent 1970-tal. Under några kokande sommardagar leker tioårige Michele (Giuseppe Cristiano) och hans kompisar bland vetefält och grusvägar. Det blir många bilder på Syditaliens ändlösa vetefält som nästan får eget liv. Jag kommer att tänka på Kurosawas "Legenden om judo" och framför allt Malicks "Den tunna röda linjen" där högt vajande gräs på ett märkligt sätt bidrar till stämningen i filmen. Medan vetefälten i "Jag är inte rädd" vindviskar och döljer så finner barnen ett ödehus bortom fälten.
Något senare hittar Michele en dold jordhåla vid ödehuset och en chockartad överraskning senare förvandlas en bekymmerslös barnberättelse till en thrilleraktig historia med obehagliga känslor i min mage som följd.
Det handlar om vuxenvärldens ruttenhet mot barnets hoppfullhet.
Michele finner sig själv stå så gott som helt ensam mot sin omvärld.
Allt är upp till honom och ingen annan.

"Jag är inte rädd" fungerar för det mesta väldigt bra och barnskådespelarna, som alla är debutanter i filmsammanhang, gör bra rollinsatser.
Varför är barn så bra på film så ofta? Är det så att kraven på hur man ska vara ännu inte slagit rot hos dem? Barnen kan kosta på sig att vara naturliga utan hämningar. Jag vill speciellt lyfta fram Mattia di Pierro i rollen som Filippo.
Inte lätt att spela den rollen, inbillar jag mig.

Finns det inga brister i filmen då? Jo, förutom en märklig antydan till våldtäktsförsök så kändes också "Jag är inte rädd" lite lång.
Förutsättningarna för historien ställdes i ordning rätt tidigt och jag fick en känsla av att man kunde kortat lite i filmen. Det långsamma berättartempot fungerar för det mesta, men det blev väl långsamt ibland. Det kan också vara så att jag ville få ett slut på allt elände som stackars Filippo befann sig i för att skona mig själv som åskådare.

Innehållsförteckning:
Leksaksbilar och riktiga cyklar
Svettiga människor
Trasiga glasögon
Djur i natur